Bryter banden av trubbig blyerts
Och stryker med handryggen ut
Skuggorna av tid på kinden.
Smeker de rutiga papperet.
Det krusiga vita havet,
Som utan kajen i betong
-ett järngrått vidunder-
Skulle smält ihop med himlen.
Måsarna likt rök i dimman.
I kampen mot hösten, i kampen mot vinden.
Tunga lyftkranar vid horisonten
Markerar världens ände,
Och jag ler.
Men endast flyktigt, matt.
För det är ögonen som fängslar mig.
Ögonen –så märkliga.
Färgade av vemod,
Som kolbitar mot snö.
En tyngd.
Som om de sett allt.
Ser de bakåt. Trånar framåt
Och för en stund är jag fast
I de svarta sträcken.
En tiondels sekund
Av ett lämnat minne.
Drunknar jag i åren som har gått.
Men utan kraft att bevara.
Är allting borta igen.
Plötsligt försvunnen är havsvinden.
Min vy är endast tomma sträck
I en mattebok på fjärde våningen.
En kaklad korridor
Vid Världens ände.