Har stirrat in i tomheten av mig själv.
Av min själ.
Har mött alla känslor som varit starkare och hemskare än döden. "People fear their feelings more than violence" så sant Jim Morrison.
Jag har mött de med. Och den svåraste detoxen som finns är inte den fysiska utan den psykiska.
Men jag är en bra bit på vägen.
Låter de konstiga vara konstigt och de självklara vara självklart. Oljud vara oljud. Musik vara musik. Osv.
Allting förändras ändå. Jag förändras. Allt runt omkring mig förändras.
De enda jag kan styra är mig själv. Fundamentalt jag.
Mina vanor. Mina val. Mina tankar. Min utveckling.
Allt annat får vara som det är. Jag bryr mig inte egentligen.
Eller det är najs att högförakta idiotin.
Det är liksom najs att bara släppa egot och ta in information.
Det är lika så najs att älska. Det samma gäller hat. Hat är fruktansvärt skönt att känna ibland.
Folk som mig.
Med sådan känslomässig kontroll har lärt sig uppskatta när känslor överraskar en. Och bildar en känsla av något genuint inom en.
Lobotomerar förståndet.
De sista ordet.
Klick.
Pang.