Jord och himmel, synligt och osynligt, liv och död är dimensioner som representerar våra liv och allt som omger oss. Människan tolkar och sätter ord på det hon ser och när ett ord uttalas brister tystnaden. På samma sätt är det när något blir synligt, när jag öppnar ögonen. När jag släpper in ljuset brister mörkret.

Ordet fotografi betyder bokstavligen skriva med ljus och kan härledas från de grekiska orden phos, vilket betyder ljus och graphis som betyder att skriva.
Ljuset är grunden för ett fotografi, ljuset gör världen synlig. En bild har förmågan att kasta ljus över det som inte kan uttryckas med ord. Att fotografera är att göra något synligt, att förmedla något även av tillvarons osynliga dimension.

Ett fotografi, en skrift i ljus, en visuell poesi. Detta dokument skrivet med ljus reflekterar något av den synliga och den osynliga världen. En bild kan ses som en mötesplats där något kan ske. Ett möte, ett samtal utan ord ... något man sen bär med sig.

Människan rör sig i spänningsfältet mellan synligt och osynligt. Vi bor på jorden men lever under himlen, vi har att förhålla oss till att vi är både kropp och själ. Det finns många erfarenheter som vi inte kan formulera med ord. En bild kan förflytta betraktaren till en värld där hon inte vet allt, där allt inte är förutsägbart ... en öppen rymd där alla känslor och frågor får plats. En mötesplats någonstans mellan himmel och jord.

Det finns en spänning mellan det som är synligt och det som inte går att sätta ord på – bildens fysiska och andliga dimensioner. Orden gör världen begriplig och definierar en del av vår verklighet, men livet är alltid större än våra definitioner. Allt i livet är inte synligt, allt kan inte formuleras med ord.

Skrivandet är en process, det händer något när orden hamnar på pappret, tankar och känslor blir synliga. Det hjälper mig att förstå, tankarna klarnar, orden tar form och min värld blir lite mer begriplig. Ord är kreativa och skapande, när någon talar brister tystnaden.

Genom bilder kan vi få en annan och djupare förståelse av de erfarenheter som inte kan formuleras med ord. Ett fotografi kan utforska utrymmet mellan kropp och själ, synligt och osynligt, låta det ta form så att det berör oss och talar till oss på ett nytt sätt.

Ett fotografi kan öppna sinnet och hjärtat, bild, dröm och minne hör samman, kanske är både drömmen och minnet fotografiets språk. Ett fotografi låter sig inte begränsas av tid och rum, det kan peka både framåt och bakåt i tiden. Fotografiet liksom minnet skänker en slags närvaro.

Om en poet använder sig själv för att i ord förmedla något av hur han uppfattar världen kan man kanske säga att en fotograf använder sig själv för att förmedla hur han ser världen. Fotografens verktyg är ljuset, kameran och den egna personen.

Som fotograf lyssnar jag in bildens innehåll och komposition. Mina bilder lär mig att se, sådant jag tidigare inte sett eller vågat se, jag lär mig att inte vika undan med blicken. Det jag väljer att fotografera avslöjar något om mig, det jag fäster mig vid säger något om min mänsklighet.

Allt skapande innebär möten, jag möter ett landskap, tar in det med alla mina sinnen. Jag ser, lyssnar och känner, jag blir berörd. Det yttre landskapet möter ett inre landskap - min själ, ett landskap jag aldrig lär känna till fullo. Drömmar, minnen och känslor väcks till liv i detta möte.

Ett fotografi kan binda ihop minnen och ögonblick, dröm och verklighet kan mötas, smälta ihop. Plötsligt sker något magiskt ... en skärningspunkt uppstår, en befruktning som leder till något nytt ... en ny insikt, en ny fråga, ett nytt ljus.
När bilden landar i betraktaren händer det något som aldrig går att tänka sig fram till - det inre, själsliga landskapet möter bildens fysiska landskap, en ny värld tar form. Det är som om bilden öppnar sig när det synliga möter det osynliga, bilden fullbordas i betraktaren.