Vinter kom, den tog, den lämnade mig; frysen av rädsla.
’’Är det här slutet?’’
Nej. Viljan är vag, men ändå vid liv. Ett steg är det enda jag behöver för att fortsätta framåt.
*
I mitt huvud, har allt ljud försvunnit. Rösterna av slaktade kära försvann; steg efter steg. Ingen av oss kände mannen—jag tvivlar att han ens hade sund för att begripa våra mänskliga skepnader var i faktum människa.
’’Var tog allt ljud vägen?’’
Världen utanför mitt huvud blev tyst. Även ljudet av trampad snö kunde inte längre höras. Men trots denna tystnad kunde jag höra ett ljud. Dem små vibrationerna i min halvdöda kropp. Ett steg är det enda jag behöver för att höra allt muller. Ljudet av trampad snö ekade inom mig. Ljudet av luft som passerade in i min kropp. Men trots det, kunde jag inte höra mitt hjärta.
*
Jag fann ett träd—med vita blad. Solen började titta fram, ’’…Mmm.’’
Mitt sinne visste, att ro och frihet låg under trädet. Men mina steg bakade när jag såg en främling, kläd i svart och blek som snö, väntade på mig under det vita trädet.
’’Kom till mig och bli fri från smärta, eller vandra vidare mot världen som förrådde dig och dina nära.’’
Mina känslor mot denna man/figur ändrades. Hans ord fyllde mig med både terror och vilja bortom mänskliga läten. Ifall min vilja att leva ger upp här, så kommer jag aldrig mer se morgondagen, övermorgon, nästa säsong eller nästa decennium.
Jag kände en enorm kraft, pumpandes i mina ögon, ’’Det här?’’ Det var mitt liv; född på nytt. Jag sprang framåt, förbi mannen och det vita trädet. Det var snö som gjorde trädet den så vit. Och under dessa flingor, var den lika benig som den bleka mannen. Det tog bara ett ögonblick, innan jag kunde höra hela min kropp; aktiv och vid liv.
*
I horisonten, skådade jag en klippa; badandes i solsken. Mitt nyfödda jag, såg detta som en utmaning.
’’Ifall något ska bästa mig och mitt liv; så är det ej en enstaka man eller klippa. Inte så länge vrålet som kallas liv, fortsätter att eka inom mig.’’
Ett steg är det enda jag behöver för att fortsätta framåt. Men i mitt inre vrål, kommer jag endast att stiga uppåt.