Att sluta existera,
livet är för tufft och
tillvaron ett hav av tårar

En egen fristad.
Finns det en sådan plats?

Paradiset finns
vi är inte där ännu
så varför beter vi oss
som det var oss givet?

Inga genvägar dit,
för vi alla föddes
Ett syfte
om vi ger upp
så har vi missat måltavlan.

Ge mig en famn, där jag får vila,
där mina dystra bittra
känslor tas emot med öppna armar
där jag kan vara mig själv
och inte behöva bry mig om idealet
för jag vill inte vara så.

Låt mig få bli som ett barn
jag drunknar i mina skyldigheter,
mina känslor slår i backen som en tung säck
någon behöver städa undan mina rester
du tar på dig ansvaret och kallar mig din.
Du kröner mig och kallar mig för Prinsessa
vagga mig till sömns,
varje ord du uttalar smeker mitt hjärta
Gud... du är som en pappa för mig

Du är min

Kung

Det sägs att alla är unika,
men varför vill vi följa idealet?