På svenska flaggans dag
är jag vid Rumskullaeken
eller Kvilleken
som den också kallas,
trädet som är runt tusen år gammalt
och med sin omkrets på fjorton meter
känns mycket bra att vara nära.
Det är gripande att se hur trädet
fortsätter att grönska,
för här och var finns grenar
med friskt gröna blad
bland alla de torra och döda.
När jag försiktigt klappar trädet
tänker jag på Ingrid,
en av mina anmödrar
som bodde här i närheten
på sjuttonhundratalet.
Kanske lekte hon här
med sina syskon
för trädet var redan då omfångsrikt
och med ett ihåligt utrymme,
helt perfekt för en koja.
Fast det sägs förstås att bönderna
förvarade sina redskap därinne.
Plötsligt hör jag ljud bakom ryggen,
det är korna
på andra sidan gärdesgården
som tror att gräset
är grönare på andra sidan
och i samlad tropp
tågar de iväg förbi mig
med den som bestämmer i täten.
Sen landar en bofink i eken
och bjuder mig på en ljudlig serenad
tills den tröttnar och tar sig en lov
precis över mitt huvud
för att sen sätta sig i ett körsbärsträd
alldeles bakom mig.
När jag går tillbaka på stigen
fram till parkeringen
hörs ett öronbedövande knatter,
det är ett stort mc-gäng
som kommer åkande
parkerar, tar av sig hjälmarna
och börjar gå stigen fram mot eken
liksom korna - på rad.
Nutid och dåtid
i ett fruktbart möte.