Ta tysta sjukdomar på allvar

Att panikångest har blivit ett gissel för många är utom all tvekan. Många yngre människor har tyvärr fått skapa erfarenheten av denna djävulska sjukdom.
Som sjukdomen antyder blir det panik och det är något man inte själv kan kontrollera. Att det ligger latent hos de flesta människor kanske inte alla vet om det? Det fodras ”bara” en händelse av lite större kapacitet och sjukdomen kan slå till.
Det blir handikappande på grund av att man känner oro för nästa anfall. Detta betyder att det sociala livet blir mycket lidande. Det kan gå så långt att man inte kommer utanför dörren.
Gudskelov så tas sjukdomen mer på allvar än när jag fick den för 48 år sedan. Då påstod det till och med att man simulerade.
Som alla andra så kallade psykologiska sjukdomar har den ingen större dignitet. Hade den kunna synas, som ett brutet ben hade den fått större rubriker. Något som är riktigt anmärkningsvärt är att de sjukdomar man har i själen tycks vara mer av den ”tysta” sorten. Alla vet väl att människan hälsa är både till kropp och själ.

Orsaken till att människor mår dåligt speciellt yngre människor är naturligtvis samhället. Det är inte lätt att leva i det svenska samhället och sedan vara sjuk dessutom.
Att det är ”panik” i samhället är väl inte att ta till för stora ord. Respektlösheten, våldet och människors oro för sin framtid kan faktiskt vara ett incitament till att ohälsan kan slå till. Otryggheten har blivit ett signum och får vi ingen bukt med det här, tror jag att det kan få katastrofala följder.
Alla säger att vi har det så bra i Sverige. Detta är väl en sanning med modifikation. Människor är faktiskt inga robotar utan gjorda av känslor med kött och blod. Sverige var en gång i tiden ett föregångsland, men har tyvärr dalat långt ner på den listan.
Så vi borde nog se till att människor fick mer trygghet och mer förståelse. En utopi där vi alla hjälps åt att forma ett land med respekt, kärlek och empati för denna generation och många kommande generationer.

Bo Grapenskog