I våra skuggors närvaro är vi alltid nakna. Nakna inför sanningen om vårt inre mörker. Ett mörker vi så ofta vill fly från. Ett mörker vi hoppas aldrig hinner ikapp oss.

Men en sanning kommer alltid fram. En sanning finns där alltid. Som ett brev redo att levereras. Du vet bara inte när. Vissa brev har redan kommit fram, men vetskapen om vad som är i dom får oss att gömma dom långt ner i byrålådan. Tråkiga brev har ofta en räntesats i sig. En ränta som ökar kostnaden för allt vad tiden går. Så frågan är varför vi låter bli att öppna våra brev? Varför kan vi inte sluta springa och istället sätta ögonen i skuggans djupa mörker och ställa frågan, varför kan du inte sluta jaga mig? Varför har du valt mig och inte någon annan? Varför kan jag inte bara få leva i frihet från ditt jagande väsen?

Och skuggan kommer svara dig
Den dag du öppnar dörren för mig, så lovar jag att berätta min historia. Min sanning och min verklighet. Jag är inte på jakt efter dig. Jag vill vara ett med dig. Du är min värd och jag är din gäst. Om du ger mig mat, så berättar jag allt för dig. Om alla mina vandringar. Från dal till topp. Min längtan efter ett tryggt varmt hem. Så om du öppnar dörren åt mig. Då får du min berättelse. Om du sen vill fortsätta fly, så vet du åtminstone vad du flyr ifrån.