Jag stod inne i mig själv
likt ett dött träd eller ett torn.
Jag drog i repet
av flätat hår
och högt över mig
klämtade en klocka av blad. 

Eftersom min hand
högg sin broder,
sa jag: Gör den till sten. 

Eftersom min tunga
talade hårt, sa jag:
Gör den till damm.
                           Och ändå
var det inte död, utan
hennes kropp i sin gröna klänning
jag längtade efter. Det är därför
jag stod i dagar i fältet
tills gräset blev svart
och regnet kom.

Self-Portrait at Twenty

I stood inside myself
like a dead tree or a tower.
I pulled the rope
of braided hair
and high above me
a bell of leaves tolled. 

Because my hand
stabbed its brother,
I said: Make it stone. 

Because my tongue
spoke harshly, I said:
Make it dust.
                  And yet
it was not death, but
her body in its green dress
I longed for. That’s why
I stood for days in the field
until the grass turned black
and the rain came.