Jag hör tiden ticka bort, en sekund i taget. Den marscherar med bestämda steg, som en enmansarmé på väg till ett krig långt borta.

Eken som jag ser från den röda stugan jag sitter i fanns innan någon av alla de människor som lever idag, föddes.
Den växte upp när folk emigrerade till Amerikat för att dom svalt. När den ännu var ung dog soldater på en strand i Normandie.

Nu är den vuxen och här sitter jag och beundrar dess prakt och tänker på hur tiden passerar, som gatljus genom en regnblöt ruta i en bil på väg bort i natten.

Likt bläck utspillt på ett papper avtecknar sig grenverket mot sensommarhimlens mörker.

Jag avbryts plötsligt i mina grubblerier om människor som passerat det gamla trädet, till häst, till fots, i vagn, i hybridbil.

- Pappa?
Min dotter har på något sätt kommit undan John Blunds magiska sand.
- Vad är det?
- Vet du en sak?
- Nej?
- Jag älskar dig!

Vid vissa tillfällen betyder inte tiden någonting!