Det ringde från sjukhuset att jag skulle komma dit sa Mary.
Jag åkte naturligtvis dit och jag fick träffa en läkare.
Han förklarade att detta var mycket allvarligt.
- Kommer jag att dö,frågade jag?
Han ville inte svara på detta men jag förstod denna tystnad.
- Du kan väl åtminstone säga hur länge jag har kvar.
- Tre månader.

Det ekade i mitt huvud och jag kunde inte riktigt förstå
hur det egentligen var.
Jag måste ju få leva och träffa den man jag har älskat i
så många år på avstånd.
Han är nu i SydAfrika på något jobb.
Kommer åter innan jag ska lämna detta liv,hoppas jag.

Mary hon levde för detta och hon längtade så att han
skulle komma hem.
Sjukdomen hade nu börjat att synas men hon kämpade på
att den sista önskan skulle slå in att hon fick träffa denna man.

Snart var det bara två veckor kvar och hon hade frågat sig lite omkring.
Han skulle komma om en vecka.
- Hoppas att jag har krafter kvar att kunna säga att jag älskar dig
det har gjort i så många år.

Dagen kom nu när han skulle komma hem. Och Mary började bli mycket
nervös när hon nu skulle träffa honom för sista gången.
När hon stod utanför hans dörr var det liksom att hon hörde himmelens
klockor slå.
Men det kanske bara var dörrklockan.

Han kom ut och ställde sig frågande.
Hon sa.
- Jag vill bara komma in ett tag.
- Varsågod, sa mannen.
Han tog henne till vardagsrummet där de slog sig ner i var sin fåtölj.
Det var svårt för henne att berätta hur det låg till.
- Ja,nu är det så slutade hon berättandet att detta blir vår sista träff. Men nu har jag sagt att jag har älskat dig på avstånd.
Mannen blev väldigt tagen och undrade varför hon inte hade sagt något.
- Kunde inte,jag var för blyg.
- Detta är förfärligt att jag inte har fått reda på din kärlek innan.
Han tog hennes händer och kysste dem.
Vi möts i himmelen min kära.
Mary föll ihop och fick föras till sjukhus där hon gick bort.

Bo Grapenskog