Sten efter sten kastas mot min ruta. Persiennerna är fördragna, och bara en dåre skulle vrida upp dem.

Ty livet inte var något jag höll särskilt kärt, så vred jag upp persiennerna och såg ut över fältet med skogen som reste sig högre än jag någonsin blivit. Högre än någonsin förr och ansikten uppenbarar sig i långsamt roterande mönster på de texturerade tapeterna.



Det är 2cm mellan mitt ansikte och 13. Endast en glasruta skiljer oss från varandra, och skriket från 13 skär genom mitt medvetande som sakta stöts längre och längre bort från min fysiska kropp.

En vit och knotig, nästan spasmande, kropp krälar sig uppåt mot min hals och där slutar allt.


Nu har jag slutat med droger