Melissa låg raklång i en av sofforna och läste någon pretentiös bok om kärlek. Hon hade visat den för mig, den var som alla andra, det räckte att läsa några meningar – och man möttes av en författare som jonglerade med orden till den grad att det blev till en soppa, men egentligen sa orden ingenting alls, de hade tappat fästet och känslan efter alla justeringar. Jag säger inte att jag kan avgöra skillnaden mellan det fåniga och sublima. Men det var sällan orden röjde upp känslor, det var censurerat och missvisande. Man fick gå långt bak i tiden för att hitta författare som vågade ta risker, som skrev med frenesi, med glädje, med känsla – där varje rad hade en betydelse.