Våt asfalt, vita linjer slitna av tusentals gummiskor.
Skolklockan ringer så starkt att mina öron värker.

Alla andra springer iväg för att börja leva sina liv,
men jag står kvar på en öde skolgård
en eftermiddag i november.

Vemodets dystra täcke omfamnar mig, det känns tryggt men ger ingen värme. Ibland blir jag ändå kvar under det, som att stå i kallt regn oförmögen att röra sig fast jag vet att jag borde gå in, byta till torra kläder och krypa upp i soffan.

Tankar lika tunga som leran i botten på någon skyttegrav finns där för att väga upp den gungbräda som mitt liv balanserar på.

Glädjen över att en dag kanske bli kallad morfar, över att kunna njuta av varje muskels samverkan i min dotters ansikte när hon kiknar av skratt.
Min hjärnas sätt att reflektera över livet och få mig att förstå att allt händer av en anledning, att jag är på väg mot mitt ställe, min plats där jag kan leva fullt ut.

Svängningar behövs, för att förstå och att längta, till det goda och det fina.