den har ögon, ett ansikte, som ser sig om, går över gatan. Det finns en bild, något välbekant, något varmt, i ögonen, ansiktet, leendet… Det finns en bild, bilden i mitt inre är vacker, varm, kärleksfull… Å det spelar ingen roll vad de kastar mot mig, den är min… jag äger den. Alla behöver ett ljus. Jag har mitt…
Att slukas av detta är vad jag kallar liv. Det kan vara alkohol, eller cykling, eller bara på väg? Jag såg lågan, den fanns, allt jag känt att de skulle vara va på riktigt. Ingenting är längre mörkt, eller kallt, eller hotfullt. Jag är ljuset, jag är hon. Jag är ögonen, munnen, leendet, öronen, kinden, hakan… jag är skuldrorna, magen, ryggen, höften, låren, smalbenen, fötterna. Jag är doften, ljudet av hennes röst, skratt, glimten i blicken, det mystiska och magiska.
Alla behöver det här, det absoluta, det de inte kan ha. Det de inte kan få. Alla behöver det för att inse att de kan bli och göra precis vad dem vill. Ååå det enda som håller liv vid det, är när jag skriver… Dö inte. Ljus. Dö inte