Jag känner hur min bröstkorg höjer och sänker sig. Håller andan och räknar hjärtslag, många blir det under en livstid.
De flesta för att hålla kvar livet, en del för sorg, lite för bitterhet...en aning sparas till kärlek. Att älska, att brinna så starkt att själen värker, är få förunnat.

Så bitterljuv känsla det är när magen exploderar i ett stim av känslor, när tankarna spretar åt alla håll och hela verkligheten briserar. Finns det något härligare?

Min bröstkorg höjs och sänks..... jag hänger kvar... håller kvar livet och behåller näsan ovan vattenytan. Där under finns varken syre eller fler hjärtslag.
MEN jag lever, jag älskar... men jag brinner inte så värst mycket.

Mina tankar spretar visserligen, men bara för att jag är så vilse.