Genom tunga sammetsgardiner, in i en stor sal skrider jag med långsamma steg. Tunn rök får mina ögon att tåras och allt att skimra trolskt.

Kandelabrar av oputsat silver med svarta ljus, snidat mörkt trä i valv längs med väggarna. På golvet tjocka orientaliska mattor.

Mitt i rummet ett avlångt rustikt bord av ek, vilande på elefantben av granit. Över det en ljuskrona med 100 spretiga armar i vars ändar nästan nedbrunna ljus flämtar av vinddrag.

Ett tilltalande leende under busiga ögon, -varsågod och sitt säger hon och nästan hoppar fram till mig. På min ryggrad dansar en glädjekänsla så äkta att jag ler en smula när jag sätter mig.

Silverbestick, kristallglas, tallrikar med koboltblått blekt tryck.
Linneservetten vikt som ett malteserkors.

När jag tittar upp låser sig min blick i ett par gula stirrande ögon.
Med svettigt ansikte och sammanbiten mun sitter han mittemot mig.
En känsla av avundsjuka bubblar i min hals, svart sörja som inte går att spotta ut.

Jag tittar bort.

Bredvid mig finns en liten flicka med späd kropp och nedslaget huvud.
Tunt stripigt hår och darrande underläpp. Så liten och skör som av tunnaste porslin. Hy blek som den på ett lik av en drunknad.

Jag blir rädd och vill därifrån.

Han ser mig. Mannen vid kortsidan. Med rött yvigt hår och med frustande blick reser han sig. Det nästan osar av hans vrede när han befaller mig att sitta.

Jag lyder för jag känner att han inte tänker ge sig.

Jag skäms och märker att en äldre kvinna står bakom mig och gråter. Hon har ett plågat uttryck i sitt ansikte, som om hon gjort något man inte får. En stor mask verkar sprattla i hennes inre för hon åmar sig och verkar vilja försvinna från världen för alltid.

På sitt högra bröst har hon en liten skylt i guld, på den står det; Skam.

Jag reser mig upp från bordet, sneglar på den arga gubben vid kortsidan, han sitter och blänger surt. Dom andra liksom fryser i sina ställningar när jag låter min stol falla bakåt med ett brak.

Med stolt hållning går jag med bestämda steg mot köksdörren, min nyfikenhet tar över och rädslan vissnar likt ogräs som smakat ättika.

När jag tar i det kalla handtaget slår jag upp ögonen och ligger förvånad i min säng.

Ett leende sprider sig och blir till ett skratt.

Värmen som växer i min mage får mig att känna tacksamhet, för att jag finns.