Och det är en av dessa nätter man inte kan sova sova Sooova, för det värker överallt och dessa olikartade symptom som gör livet ibland så mardrömslikt. . . .Kunde man helst beskriva detta skönt poetiskt och med abstrakta tvärvändningar som. . .Men Nej Nej åter Nej ! Jag ligger i min utfällbara reclinerfåtölj, var jag tillbringat så många mörka nätter (ensam och frusen) - Det där inom parentesen la jag dit bara för att få er mödrar att tänka att ”Voj Voj. . Stackars lilla Pyysen, Snyft, Snyft”! (Här fick man gratispoäng igen) - Sängen har jag aldrig använt för jag avskyr den där svackiga resårmadrassen och att den bara fick plats under det stora, dragiga fönstret ut mot gatan.

Så jag ligger här sen och försöker förgäves tänka positivt, men det går ju inte så bra nu. Inte heller att visualisera fram bilder av blommande äppelträd och bergsbäckar. Som sista desperata utväg tar jag på mig det billiga, men rätt hyfsade usb headset lurarna. . .Öppnar sedan min utomordentliga ryska Aimp spelare och letar upp en fil med den senast nerladdade exotiska avslappningsmusiken med lämplig hjärnvågssimulering i tillägg. Jag tar den med Delta wave, som ju är frekvensen att sväva iväg ut bland galaxerna med.

Oj. . . Vad den musiken är skön med sjungande tibetanska skålar och dämpat mjuka syntar i fonden. . . .Jag ligger där vaken men det är så skönt att bara lyssna. Det går sådär kanske en halv timme eller trekvart – Men då hör jag plötsligt dörren från trappan öppnas. . . .Vem kan det vara som kommer in med egen nyckel? Det är bara Stefan som har nyckel och han bor långt härifrån med sin Heidi och han kommer inte mitt i natten så där bara. Kan det vara servicemannen? Har gårdsbolaget bett honom spionera på mig? Jag har en pytteliten vestibul på under 4 kvm, med ett högt hyllförsett skåp och hatthylla med klädgalgar. En mellandör skiljer rummet från vestibulen. Jag stiger upp och går för att kolla. . . .Ingen där, men där kanske var någon, som sedan bara gick ut igen? Jag går tillbaka och lägger mig med lurarna och den förföriskt vackra musiken.

Så ligger man där vaken och lyssnar, inte ett dugg trött mera ! Man slumrar ändå till ett tag, helt borta med musiken i öronen och plötsligt blir man klarvaken, då man hör den yttre dörren öppnas pånytt igen - Vad Nu? Helt konstigt?. . VAD-ÄR-DET-HÄR?? Stiger man upp igen och går med musiken och lurarna och öppnar till vestibulen. Då står där en äldre sjaskigt klädd kvinna och plockar saker ur mina skåp och lådor, som hon sedan fyller sin svarta tygkasse med. Nu ser jag att jag i själva verket har flere lådskåp därute och jag frågar henne i sansad ton vad hon egentligen håller på med? Hon öppnar sin mun och förklarar troskyldigt (Antagligen på finska) att hon bara tar med sig litet mat, för hon har inget hemma. Jag blir än mer förbryllad med den vackra musiken tonande i mina öron, för jag förvarar ju aldrig någon mat därute i vestibulen?

När hon har fyllt sin kasse väl med vad-det-nu-kan-vara, går hon bara ut igen. Jag går också ut för att kolla i trappuppgången. . . Men där finns ingen trappuppgång? Bara ett vidsträckt och öppet gräsbevuxet landskap, med långsluttande kullar. Jag ser kvinnan med kassen långsamt försvinna bland kullarna och sedan ser jag de många barnen därute. De har alla smutsiga kläder, sorgsna ansikten och tomma ögon. De är i åldern mellan tio och fjorton och de delar upp sig över kullarna efter gängtillhörighet. Sedan slår dom sig ner i gräset och väntar liksom på någon överenskommen signal. . . De här är nog inga söndagsskolbarn på terminsavslutning, sluter jag mig till då ser deras tärda hungriga ansikten. . . Där står jag nu med mina hörlurar och den ljuvliga musiken. Dom skall säker ut på raid nu snart (stölder, inbrott, rån) för dom har inget val om dom skall överleva och jag tycker så jävligt mycket om dem och är samtidigt rädd för dem. Allt medan ljuv avslappnande musik med simulerade delta vågor flödar genom mitt huvud.