Jag hade svårt att somna och sova i natt.

Efter ytterligare några kapitel i
Svetlana Aleksijvitjs bok ”Zinkpojkar”

Den handlar om kriget mellan Sovjetunionen och Afghanistan 1979-1989.

Zinkpojkarna var de stupade unga killarna,
som åkte hem till Ryssland igen i enkla zinkkistor.

Efter slakten där nere.

Jag känner igen en del saker i boken.

Då jag själv arbetat i Afghanistan,
när vi byggde upp den Svenska Campen i Mazar el Sharif.

Jag mindes i natt de sönderskjutna ryska stridsvagnarna,
som låg lite här och var.

Och lukterna.

Och människorna.

Och bergen.

Och inte nog med det.

Så skildrar Svetlana de mänskliga vrak som överlevade,
och kom hem till Moskva igen,
och gick på samma gator som jag själv gått på
när jag arbetade i Moskva.

Framför allt Stary och Novy Arbat.

Allt blev väldigt påtagligt.

Alla minnen trängdes fram för att bli sedda.

Minnen jag förträngt.

Både från Afghanistan och Ryssland.

Och de människor jag träffade.

Allt hängde ihop på något sätt.

Och så har Svetlana bott i Göteborg.

Hon fick ju en skrivarfristad här ett par år.

För att Sovjetregimen var obekväm
med vad hon hade skrivit om kriget.

Och jag kunde inte somna om igen,
när jag väl hade vaknat i mörkret.

När minnena brutalt vaknade.

För att det går inte tala om dessa saker med människor,
som inte själva varit där.

För.

De förstår inte vad jag talar om.