När jag vaknade i morse stod han där på köksbänken och blängde på mig.

Han hade tydligen hela natten korrekturläst manuset till min nya bok.
Så innan jag hann sätta på kaffet frågade han mig med myndig ton;
”Kan du verkligen publicera vissa av texterna i den nya boken?
Det är ju lite käftsmällar åt olika håll!
Du tror inte att någon kommer att reagera?”

Det var nog dags nu, sade jag,
och frågade om han också skulle ha kaffe.
Jag är så jävla less på den här PK världen nu!
Folk beter ju sig som skitstövlar och tar inte sitt ansvar.
Civilkuraget lyser med sin frånvaro och normalt jävla hyfs
är ovanligt.

Så det är väl dags att peta runt lite i förfallet och vara lite mer obekväm än vanligt!

Jag örfilar tillbaka mot vissa gamla oförrätter jag har utsatts för.

Och innan jag vaknade hade kackerlackan tagit sin morgonpromenad och handlat frallor på Hemköp ch samspråkat med en av grannarna,
ironiskt nog när dom mötes i soprummet när han passade på att slänga lite sopor.

Grannen hade frågat kackerlackan om hur läget var
och kackerlackan hade svarat;

”Det är riktigt bra faktiskt, det vore förmätet att klaga!”

Då hade grannen med förvånad blick tittat på kackerlackan
och sagt;
”Det är ovanligt att man så tydligt uttrycker att man mår bra!”

Vid frukosten nämnde kackerlackan mötet i soprummet och vi funderade båda på om det inte var ett spegling på samhället generellt.

Människor där ute mår dåligt bakom fasaderna men talar inte om detta.
Så tills slut spricker dom eller super ihjäl sig,
eller hoppar för att dom inte har förmågan att tala om det.
Inte ens med en psykolog.

Helgfyllorna är eskapismen dom flyr in i,
för att sen i tystnad lida till nästa helg.
Den mentala permafrosten är hård och djup.
Divergent tänkande lyser ofta med sin frånvaro.
Livet är inte en IKEA manual.

Och jag frågade kackerlackan hur han själv hanterade allt detta?
Jag sa;
”Du är ju ganska hatad kan man ju säga, kackerlacka som du är!”

Jag vet, sa kackerlackan.
Otaliga är dom gånger då dom försökt att stampa ihjäl mig,
Men man får vara snabb och hoppas på lite tur,
och inte lyssna på skitstövlar.

Där är vi lika sa kackerlackan.
Dig har ju livet försökt att knäcka många gånger,
men du är ju också som en kackerlacka i ett kärnvapenkrig.
När allt är över är det alltid du som reser på dig,
borstar av dig dammet och går vidare.

Vi målade sedan lite på var sitt håll i lägenheten,
sen tog vi en promenad på Ramberget,
och då det är ganska långt att gå, i alla fall för en kackerlacka,
så satt han i min bröstficka och kikade ut när vi promenerade.

Vi kom upp till toppen och han satte sig på bänken bredvid mig och sade;

” Det är tur att vi har varandra, att vi kan snacka om allt!”