Jag kommer upp till min mors demensboende, där hon bott i sex månader. Det har blivit små grupperingar där. Min mor är en av de mindre drabbade av demens, så hon sitter ofta och löser korsord med personalen, i tv-rummet.
Denna gång finns inte en enda människa där. Helt tyst och tomt.
Snart öppnas stora porten och hela högen av både personal och boende, väller in i rummet, där jag sitter och väntar.
Jag får veta att de varit på underhållning i bottenvåningen. Musik av något slag.
Jag får syn på min mor och vi sätter oss vid bordet, med ett par andra damer, där mor brukar sitta, En dam står kvar vid sin rullator och tittar på sitt armbandsur, gång på gång. Till slut frågar jag damen, vad hon väntar på.
- Jag har beställt taxi, säger hon.
- Jag ska hem. Hon börjar bli otålig, ser jag och jag frågar: - Var bor du då? Jag visste att hon bodde mitt emot min mamma, men jag väntade på svaret. Jag minns inte, svarar hon. Hon fortsätter och undrar var taxin är. Då säger en annan dam : -Int' ska då jag åka taxi. Det är så dyrt.
Min mamma börjar skratta och jag säger till hon som väntar på taxin: - Du Maja, jag vet var du bor. Ta med dig rullatorn och följ med mig. Vi går och jag visar henne dörren där det står Maja och hon öppnar dörren, tittar in och säger: - Ja, här bor jag ju.
Min mor skrattar igen och vi går in till henne och dricker kaffe och smaskar på fikat jag hade med. Hon tittar med sina brunsvarta ögon, djupt in i mina och fnissar och säger: - Visst är en del ganska tokiga här? Jag håller med henne. Hon var alltid så klok, även i demensens spår.