De blinkande ljusen, tittar på mina händer, tittar på folks ansikten, deras ögon… tittar på min händer, de blinkande ljusen. Ljud som dovt brus, stångar mig… är hela världen galen? Är jag? ser många leenden men lite bevis på sann glädje. Vet du att en kvinna är mer än lår lår lår och rumpa. Bröst och mun för att suga kuk. Vet du att lust är maskerad ensamhet. Vet du hur länge jag känt mig som någon som springer mållöst genom mörkret. Jag har klivit för långt in i det för att känna rädsla. Det har blivit en del av mig. och de är det som skiljer mig från dem… Tittar på mina händer, så magiskt. Just nu känner jag bara en överväldigande ensamhet. Och jag ser ingen som kan hjälpa mig med det. Alla ser så…. Tomma ut. Tomma på vad de vet jag inte? De är mer liv i dem än de är mig. Men de känns platt. Eller intresserar mig inte alls. Min värld sjunker ner i en tystnad, som isolerar mig från allt annat.
jag vet det. Dem vet de. Jag går mot utgången. De finns inget bot mot den här rastlösa otillräcklighet som mina steg vaggas sakta in i. Allt är som en kortlek, kastas om, och kastas om… men det är fortfarande samma spel.
”vem är du?”
”vad menar du?”
”jag menar liksom, vem är du alltså, vad är du för en person”
”mm vet inte”
”vet inte?”
”nä”
”vad menar du?”
”jag menar jag bryr mig inte. De är inte viktigt. Spelar roll i sammanhanget. Ska jag förklara 32 år av karaktärs byggande till någon blod tjej på 24 år, bara för att hon tycker att hon ser något i mig, varför?”
fan hon gillade det svaret. Hon är en sådan. Sanningssökare utav sin egna karaktär. Jag är inte kåt, jag är ingenting, bara låt mig vara.
”de va de mest intressanta svar jag någonsin fått”
”aha, okej”
”vart ska du?”
”hem”
”vart ligger det?”
”där jag bor”
”mm kom igen, lite trevlig kan du faktiskt vara”
fan, hon har rätt
”okej”
”tack, så?”
”jag bor i Surte. De är något fel på mig. På min kropp. På mitt psyke. Mentalt är jag trött och mätt på allt. Och kroppsligt så är min kropp trött och trasig. Massa problem. Problem med magen. Ork. Borde verkligen inte dricka, jag vet de… men gör det ändå. Och så blir man liksom trött på sig själv att man går igenom detta självskadebeteendet hela tiden. Man bara accepterar det. Och man vill inte. Men gör det ändå. Går igenom samma situation om och om”
en vink av sorg syntes i hennes ögon. Hon kanske insåg att jag va bortom räddningen.
tog den där ensamma, fulla resan hem. Bara sittandes och tittandes på folk. Med en slag mild avsky. Min värld växer sig tystare och längre ifrån den världen som jag en gång befann mig i. Overkligheten kallar. den närmar sig...