Var inte för säkra.
Till våren kommer jag kanske igen. Som en katt bland hermelinerna. Ett orosmoment, en kuriositet, en kuf, en antikvitet.
Kanske stormar jag in med mina RIM, sparkar ner era spoken word-barrikader, deklamerar sönder er krystade, tillgjorda stil där alla måste låta och till och med gestikulera lika.
Visst. Skratta gärna. Hånle. Så som man har för vana i den här intoleranta betongöknen. Men kom ihåg en sak: Det förändrar ingenting. Er förmenta överlägsenhet och äckliga klickmentalitet är en papperstiger. Rätt som det är kan jag dyka upp och sätta eld på den med mina RIMMADE dikter.
Jag är nämligen av den uppfattningen, att om Ferlin och Fröding fortfarande fungerar så fungerar Larz Gustafsson. Det där kan man ju avfärda som megalomani eller vad man vill. Det intresserar mig föga. Gnäll och le era ansträngda leenden tills ni spricker och inälvorna flyter ut. Men städa efter er. För det tänker jag inte göra.
Jag tänker läsa mina RIMMADE dikter, så att eliten får något att fnysa åt men så att den också ser att den inte är så oerhört exklusiv som den menar sig vara där man sveper in med sina löjliga sjalar och bohemkläder.
Går man ut i regnväder drunknar man eftersom man får regnvatten i näsan, som pastor Gino Jennings skämtade om en gång.
Tänk att komma som ett yrväder en aprilafton UTAN ett höganäskrus i en svångrem om halsen men väl med ett antal egenhändigt författade RIMMADE dikter. Som en bulldozer. Oönskad. Ovälkommen. Som en elefant i en porslinsbutik.
Det förtjänar ni.

LARZ GUSTAFSSON 161207