Vägen framåt ledde aldrig någonstans.

Runt , runt i cirklar gick den men cirkeln var så vid att jag aldrig märkte det förrän tiden hade sprungit ifrån mig
Nu står jag här .
Vetande Beskådande.
Men utan val mer än att fortsätta trampa runt i cirkeln.

När kan jag få lämna cirkeln, när kan jag få känna luft under vingarna?

Eller ska jag bara sätta mig ner och låta mig begravas under all omkringflygande bråte?
Äntligen få lugn och ro men på bekostnad av det som är livet.

Livet... om det nu kan kallas det.
Den här eviga dansen mellan hopp och förtvivlan.
Jag tror jag slår mig ner en stund.