jag vet inte vad klockan är? Bara att det är mörkt. Men om det är sent eller tidigt det vet jag inte? tid vilken larvig grej. Jag känner på bruken. Tom. Bara skvalpar lite retfullt ifrån botten. Men en whisky och sodavatten står bredvid och väntar på mig. Tid... sicken larvig grej. Precis som fyllan. fyllan är också larvig. Men nyktert blir alltför påfrestande. Nykterheten är också larvig. Jobb är larvigt och släkt med döden. Döden är de larvigaste som finns. Och titta på tv. Tv utan ljud. Hur larvigt som helst... visst vettu. uber larv. båtar fulla med fisk. Dödens paradis. Folk suger dödens smak ifrån fingrarna. Deras flottiga äckliga jul fingrar. Rosiga om kinden. Vilse och vimsiga av behag. löjligt larvigt jävla piss behag. Jag reste mig. Gick mot köket. Va tvungen att stanna halvägs. Hjärtat slog konstigt. Stannade och kände det en stund, sedan en jätterap och jag tassade ut till köket, kylskåpet. Tog en kall öl och hällde upp en whisky och sodavatten. "dricker min öl kall och whisky ljummen" muttrade jag. De va ett tagsedan man kysste någon. Va ett tagsedan man höll i någon. Nåja, saknar det inte direkt. Tittade på larvet på tvn... Men de fyllde mig långsamt med vrede och jag va trött... trött på vreden. Jag knäppte av. Tvn knastrade. Jag hade avrättat den och nu skrek den ut sin dödsångest. Jag log. Knäppte ölen. Drack min whisky. Tid va larvigt men larvigast av allt va döden. Jag va så varm. Svettades hemskt mycket. Satt i bara boxershortsen men de rann ifrån mig. En väldigt långsam process att se natten ge med sig och dagen gry. En väldigt tyst och lugn och ensam process. Allt är ett valv. En droppe svett lämnade luggen. Färdades ner för näsan. Kittlade nästippen och landade tungt på en vit dallrig mage. Jag log. Sakta sakta sakta drog natten bort. "inte konstigt att folk sover förbi det här" och morgonen kom. jag drack och drack och drack och drack och drack och drack och svettades och svettades och svettades... Jag svettades ut allt jag drack...
och morgonen kom över horisonten. Vandrade närmare och ljusare. Träden... träden gick att urskilja igen. Gillade hur träden dansade omkring i vinden. Satt och såg dem dansa... I flera timmar och det blev ljusare och ljusare. Jag började känna mig mycket trött och mycket svag... Döden va inte lika larvig längre. Jag kände av hans närvaro. Och jag såg på de där träden dansa och tänkte..."man skulle bara gå ut naken, för att dö liksom... bara ligga där och se grenarna, trädtopparna borsta himlen med sina väldiga penseldrag... Fan va fint" men mitt hjärta va trött. Trött på mig. Trött på att hålla mig vid liv. Och varken tid eller döden va larvigt längre. Jag beslutade att lite sömn skulle göra susen. Jag kände mig inget bra. Ingen vidare alls faktiskt. Så svag så svag och trött... hemskt trött... och hjärtat slog sådär konstigt... och jag orkade inte dö. Inte nu. Jag behövde vila ögonen. Lade mig ner. Kröp ner försiktigt under täcket. Va inte varm längre. Låg där en stund. Kände dödens närvaro. Tillslut somnade jag.