Värme faller över rummet när hon är här.
Hennes uppenbarelse gör mig lugn.
I henne personifieras livet.
Hon vet vad lycka är.

Nu vill hon inte leva.
Faktum är att hon inte kan förlåta oss
för att hon inte får dö.

Livet som skriker ut ur henne
begränsas nu.
Pressas tillbaka
av cigarettrök och fluoxetin.

Hon möter min blick
lika säker och stark
som alltid.
Men orden som faller ut
mellan hennes läppar
får inte övertyga mig.

Hon stirrar på mig.
Borrar sig in i min bröstkorg.
Vägrar låta mig
ta skydd
från orden.

Hon vill dö.

Hon är lugn, metodisk.
Med samma lena röst
hon tröstat mig med
berättar hon nu
hur hon ska dö.

Jag blir förtvivlad.
Hon river upp mig inifrån
men jag svarar lugnt.
Vi kommer inte låta henne dö.
Hon ska inte dö.

Hon ser ner.
Röken bränner i mina ögon.
Hon ler.
Vi får se, säger hon.

Tiden står stilla här
i köket hos henne.
Den har fastnat
sekunder efter
att det som aldrig fick ske
skett.

Vi får se, säger jag.
Ännu lite mer hopp
har hon tagit från mig.