Minns du när du ringde?
Från häktet.

Jag låg livrädd i en soffa och inget kunde rädda mig.

Du sa att du var rädd
att du inte mindes
inte förstod.

Du sa att det skulle bli bra
men jag visste att det var över.

Tider slås ihop på en tavla
av djupaste röd
och lugnaste blå.

Jag var tillbaka hos ängeln i vårt gamla hem.
I det köket lärde du mig tiden
och att räkna.

Då var jag prinsessan i det blå köket med en blond ängel som alltid tröstade.

Jag minns att jag snattade chocklad på konsum hos mamma.
Sen grät jag hela natten av skuld tills vi åkte bil många mil för att be om ursäkt.
Du höll min hand när jag darrande bekände mina synder
och bar mig ut med maningar om riktig moral när en väktare försökt få mig att skvallra på mina vänner.

Du var McGyver och Robin Hood.
Praktisk och simpel men rättvis och god.
För mig.

För dig fick jag springa fort på grus, klättra högt i träd och drömma om precis vad jag ville.

Men vi lämnade ängeln i köket för alkohol, grillchips och jordnötter.

Jag blev prinsessan i det tomma slottet där tiden flöt som aldrig mer.
Där fanns gulnade spetsgardinger och blommor av plast.

Du var min hjälte
bland ölburkar och kanyler.

Tider då du skrattat var borta
och troget bar jag mina syskon genom spillror och damm.
Vi lekte inte med andra barn.

Hos oss fanns ett rum vi inte använde
fullt av kartonger och minnen
vi absolut inte pratade om.

I det hemmet blev ett barn avbrutet
tvingat vuxet plötsligt
men hjärtat blev kvar.

Hjärtat är kvar där.

Du ringde igen idag.
Jag vet inte vad jag ska känna när du ringer.
Hjärtat hoppar till och stannar upp.
Du lever.

Det värker till och hjärtat riktar en spark innan det fortsätter.
Du pratar fort, du är arg.

Det är orättvist, och jag vet det är sant.
Du blir lurad, misstänkt, misstrodd, anklagad, ifrågasatt, påhoppad, utskälld, provocerad.

För dig är det sant.

Du berättar lappar av en helhet.
Jag har lyssnat sen jag var barn.

Jag har hört.

Jag blir också arg.
Tårarna strömmar och jag mumlar svar som jag vet att du inte hör.

Jag är en spegel nu.
Du fortsätter i hundraåttio.
Du vet att jag förstår.

Att det är bitar ur en verklighet.
Din verklighet.

Du är arg på Jerry
och på chefen.

Jag får ur mig nåt om fas 3 och du snappar upp.
Det hettar till.

Inget är vackert och jag sväljer gråten.
Fortsätt så.

Jag vet att du inte hör
vet att det är för sent
tjänar ingenting till men jag är inte redo att ge upp.

Sakta går jag vidare vid din sida
fortsätter svara
vägrar tro på de andra.

Trots våld och sorg dras jag ner i din sjukdom,
drunknar i medlidandets medberoende
och andas bara passiv röknings luft

För jag minns ditt skratt
och när du bar mig och skyddade mig med ditt liv.

Aldrig får jag lämna dig
ditt hjärta klarar inte det.
Jag har förstått att jag måste vara evigt lojal.
Det är ju du och jag mot världen.