Fullmånen lyser tyst och lugnt,
nu rätt lågt ovanför Odensberg,
medan vårnattshimlen så sakta,
antar gryningens blåtonsfärg.

Luften är frisk
och från träden jag hör,
det morgonpreludium,
som fåglarna framför.

Koltrastsång och finkars kvitter,
allt till Herren Guds ära,
som deras tack för nåden,
att få vingar bära.

En helt ny dag oss väntar,
nu när månen snart går ner,
och källan den speglat,
vi åter ska få se.

Morgonsolen är ju redo,
väntar bakom Huskvarnas berg,
ivrig att få skänka,
värme, ljus och färg.

I Sofiakyrkans gyllene åttameters kors,
vill dess ljusstrålar så gärna glimma,
högt där uppe ovanför staden,
under morgonens första timma.

Ur dess gyllene utsträckta armars famn,
får Jönköpingsborna budskapet då åter:
budet om en dag av himmelsk nåd,
från Herren som all synd förlåter.

Hoppas då att vi ej glömmer,
vår Fader som i himlen är,
och likt fåglarna lovsång sjunger,
för att nådens gryning åter är här.

Men än skiner månen tyst och stilla
fortfarande där ovanför Odensberg,
medan vårnattshimlen så sakteliga,
antar gryningens blåtonsfärg.

Ja, lugnt sover än vår lilla stad,
i gryningsvindens svala sus,
ett Smålands eget Jerusalem,
här i fullmånens bleka ljus.

(april 2011)