Welin föddes i Vena socken i nordöstra Småland 1841 och vi har gemensamma anor där, eftersom han var brorson till en anfader till mig. Hans far och hans farfar (min anfader) var bönder i byn Dalsebo. Han kallas för en småländsk läsarhövding i en bok från 1955 av Nils Rodén, som berättar fängslande och initierat om Welins liv och gärning.

Welin gifte sig den 21 september 1878 med Sofia Lovisa Berger och fick med henne tio barn, varav åtta överlevde. Man kan bland annat genom återgiven brevväxling se att de hade ett lyckligt äktenskap, trots att han mestadels var på resa. Han skriver långa ömsinta brev till henne som han ofta inleder "Min egen lilla älskade Lova!" och undertecknar med "Din Olle".

Han räknas som en av upphovsmännen till de så kallade Nordöstringarna, som var en religiös riktning inom Östra Smålands missionsförening och han vigde sitt liv åt sin tro och förkunnelse. Ja, man kan faktiskt säga att han gick i döden för den.

Welins sista sjukdomstid och död skildras ingående i Östra Smålands Missionsblad och här följer ett stycke:

Den sorgliga sjukdom som ändade hans jordiska lif grundlade han sommaren 1885 på en resa, då han satt i en järnwägskupé och talade om Jesu kärlek till syndare. Under dylika ljufliga samtal glömde han ofta det som tillhör denna jorden, så ock nu. Han gaf icke akt på att fönstren woro öppna, och att han satt i ett farligt korsdrag. Redan wid framkomsten till det ställe, dit han ämnade sig, kände han sig illamående, och påföljande natt hade han swåra plågor, men blev dock bättre . . . .
Sedan har han med längre och kortare mellantider haft swårare och lindrigare anfall. Ingen jordisk läkare kunde bota hans sjukdom, som war njurlidande.

Den sista sjukdomstiden och hand död finns beskriven i boken på ett gripande sätt och den dagen som han avled, den 2 december 1896, tog han avsked på sin dödsbädd av sin älskade hustru och de åtta barnen:

Måndag e.m. kände han att det led mot slutet, och wid 5-tiden sade han: Nu vill jag säga farwäl till eder medan jag orkar. Därefter började han taga afsked af sin hustru, som med de sex äldsta barnen knäböjde kring makens och faderns dödsbädd. De båda minsta barnen fördes också in till honom, och alla hwar i sin tur fingo emottaga wälsignelse jämte allwarliga och innerliga afskedsord. Ett av barnen, en gosse på nio år blef alldeles förtwiflad wid tanken på att förlora sin fader och bad under bittre tårar: Käre Gud, du får ej ta hem pappa ännu, låt oss få behålla honom en wecka eller åtminstone twå eller tre dagar . . . .

Hans sista ord som han viskade fram var dessa: Änglarna - hem -hem och ett glädjeskimmer upplyste hans ansikte berättas det. Och strax därefter lämnade han jordelivet utan dödskamp.

Bland breven i boken finns också några brev till änkan Louise Welin från hennes syster Claudia Boysen som var gift och bodde i Köpenhamn. I ett brev skriver Claudia bland annat följande till sin syster:

Hör du Louise, skaffa mej ett fotografi af dej och barnena så jag får se hur ni ser ut. Du kan väl förstå, hvad det ville glädja mej. Till Julen skall jag sända dej ett kort af mej och barnena, det lofvar jag dig. Min äldsta lilla flicka heter Rigmor och blir 6 år i Januari, den andra heter Karen och hon fyller 3 år i nästa månad. Hon är sjuklig och klen och tillfölje däraf ovanligt liten och spinker för sin ålder. Ja, jag har ett par gånger trott att Herren ville taga henne ifrån mej, men till sist fick jag dock behålla henne . . . .

Och i ett annat brev:

Kort före Jul 1891 tog Gud till sig min lilla flicka, lilla Karen! Du kan nog förstå att sådant är icke till fröjd utan till ångest! Det var Influenza vi hade. Den kom sedan till hela huset:den ena efter den andra! Ja, du kan tro det var en tid af nöd!! Jag har nu efter denna Influenza icke kunnat komma mig. Mina nerver äro ödelagda, och mitt hufvud så klent af värk nästan jemt! Jag må så fullständigt bero och uppehållas af min kära himmelse Faders starka armar.

Nu är det tredje gången jag sätter mej ned att skrifva på denna bref! Skriv snart kära vän och sänd fotografierna!

Min lilla Rigmor är rask, hon går i skolan nu. Hon spelar också fiol. Det har hon gjort allaredan ett helt år. Hon är mycket musikalisk och är derför kommen ganska långt.

Herren välsigne dig och de dina!

Tack för din vänliga inbjudning, ja ack den som finge komma! Men allt, äfven detta kan vår Fader lägga tillrätta!

Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara!

Hjertlig hälsning till de dina

Din i Jesus tillgifna
Claudia

Tiderna är verkligen helt annorlunda nu. Avstånd finns knappast och kommunikationen går otroligt snabbt mellan oss människor. Bot och lindring finns också mot flera av de sjukdomar som förkortade livet på människorna på den tiden.

Jag tänker också på hur stark och innerlig tron kunde vara, en tro som gick före  allt annat. Men Welin älskade också sin familj högt och hade stor omsorg om dem. Han skriver också varma brev till sin far där han också hälsar till släkt och vänner på hemorten. En kärleksfull människa var han, stark i tron och lugn och tillitsfull inför döden.