Jag önskar att du räckte mig en hand från evigheten, en hand av trygghet och fakta...
Du min vän.. vars skugga jag bär och vars lekamen jag ärvt.
Jag blev så lite av vad jag borde blivit och så mycket av vad andra krävde.
En tiggare med kameralt ansvar.
En luffare på direktionslunch... vem satte mig här?
Din ödmjuka framtoning var bevittnad och befäst, mitt valhänta gycklarspel ej ännu fullt ut genomskådat... I denna natt söker jag dig i förtvivlan...

Min vän... jag har tömt den här sidan i jakten på ett uns av bekräftelse som inte fanns här...
Inte fanns här för mig.
Så nu står jag här mitt i natten under stjärnor tända för andra... Vid dig... Vid det som var du.
Som ett sista hopp om en bekräftelse... En bekräftelse jag aldrig nått.
Säg mig... finns den där på andra sidan?

Du vet, jag tror livet avser döda mig, medan du lever genom döden.
Din sten är ren, men min hand är skitig, sårig och skälvande.
Så jag sökte ett tecken, så som var människa tvivlar...
Min vän... är inte allt tvivel ett förtäckt hopp om att bli överbevisad?
Tiden är väl allas vårt fall... Bara den tidlöse förblir stående.

Så vem äger då klockan som anger tidlösheten? Inför allt av värde förblev jag försumlig...
Ett offer för värdets begränsning, som en slags mänsklig inflation...
Förlusten är det enda jag lyckats erövra, och tro mig det tog på krafterna.
Förnekelse... det är inte min avsikt, varför skulle jag förneka inför dig?
Du äger ju min fullkomliga transparens...
Och jag vet att du inte ser igenom mig med en blick av stolthet.
Tro mig, jag delar din besvikelse.