Ser hur människor funderar
på vem jag är
varför jag är ensam
om jag är ensam.
Men ingen vågar fråga
ingen törs stilla sin nyfikenhet.
På sätt och vis är jag tacksam
tacksam att få vara
i min egen bubbla
en liten stund till.
Ja jag kanske är ovanlig
men jag är den jag är.
Jag har börjat släppa ut mig själv
och ha tro
på allt jag längst inne vet
vet att jag kan och klarar av.
Mitt liv är som en lång stig
kantad av taggiga grenar
som river sår på min kropp.
Men jag vägrar ge upp.
Tänker leva vidare
klättra mot mina mål
hoppas att såren läker
och fallen blir färre med tid.
Snälla giv mig frid
och livsro
hjälp mig finna lyckan
viskar jag ut i natten
och önskar att universum hör min bön.