Jag hade drömmar stora nog att fylla vidsträckta oceaner. Ibland var de höga som en snöklädd alptopp. Ibland oändliga som avståndet mellan stjärnorna. Den gräns som skiljer realism från dikt suddades ut lika lätt som om det varit ett ord hastigt nedskrivet i grafit på ett papper. Med tidens gång har alptoppen vittrat sönder och stjärnorna slocknat, en efter en. Och där, ur högen av grus och stoft, så har jag uppstått på nytt.