Tittar undrande upp i taket
och ser hur istapparna liksom
tappar fästet
och faller ner
min ögonglob piercas
jag såg framtiden

ska nog tatuera vägbeskrivningen på min hornhinna
trots allt
omvägar i asfaltsöknar och halvdöda hav
är inte riktigt min stil
jag har aldrig gillat känslan av kallt naket stål
mot mina kalla nakna fötter
ännu värre mot min kalla nakna rygg

jag blir bespottad
säkrar min plats i paradiset
offrar högra och vänstra händer
till sådana som saknar politik
jag lockar leende
folk till att springa
över minfält för proteser
allt i protest till överheten

allt blir ju bara ord
bara viskningar i guds öra
då han sedan länge slutat lyssna
på böner och istället
fokuserat sig på pipet i öronen
som växte fram efter
konserten

ja det är nog så som du sade
vem du nu var
att de mina fingrar snubblar på
inte avsiktligt fanns där för att stjälpa
de fanns där för att hjälpa
men jag blundade trots allt

ja det är nog så som du skrek
vem du nu en gång var
att allt jag säger tids nog ska
ebba ut
och att de vallgravar jag gräver
runt mig inte kommer att stå emot
ytterliggare två tusen år av
profetior och mirakel
jag ska fylla diket med nålar
ingen ska kunna gå på detta vatten

Droppen urholkar stenen
och under mitt R.I.P.
står älskade make och far
älskade diktator
mina alster sänktes ner någon
annan stans
och en livstid av slit och slit och slit
blev maskföda
trots allt

kan lika gärna sluta raka tungan
råka skära mig eller
vässa den lite så att
den kluvna mer liknar ett efterspel
av en självmordattack i Gaza
för inget av det jag säger kan någonsin
tas tillvara
varken restaureras eller konserveras såsom
jag önskar
när du dör
och dina barn dör
dina barnbarnbarns barn dör
med mina ord
så dör jag