Du ligger inte till sängs.
Du ligger stol med filt över dig. Sjuk. Tunn. Och svag.
Framför TVn som bara sprutar på med sitt flimmer. Jag vet inte ens om du egentligen ser på den eller om den bara är som en närvaro.
Men du ligger stol. Du är min vän. Och du är nästan ensam i tillvaron. Hemtjänsten kommer, visst! Men. Du vägrar att ta emot hjälp.

Det tar mig tre minuter att gå över till dig hemifrån. Jag tror du blir glad, när jag kommer. Men jag är inte alldeles säker.
- Skall jag ge dig att äta?
- Nej, jag är inte hungrig, väser du genom dina spruckna lungor.
- Men, kan du ge mig ett glas vatten, är du snäll.
Och du får vatten. Och du dricker och sen vimlar du med ögonen och somnar.
- Jag kommer tillbaka senare med en liten portion god mat. Du kanske vill ha den då, viskar jag, när det är jag som serverar.
Men Per svarar inte.

Ja, vad fan gör man, när en nära vän bara sitter där och långsamt verkar dö. Som att han inte vill ha någon hjälp.
Jag tar hans hand. Stryker honom försiktigt över huvudet. Och han kanske försöker le genom sin sömn.

Stör jag honom? Skall jag inte komma mer? Vill du vara ifred, när du seglar iväg, du sjöman Per?
Hur skall jag veta.
Men du måste också förstå, Per, att det är djävligt svårt att hjälplös bara stå där och se på, när du dör!

- Skall jag sitta hos dig. Säg. Jag kunde vaka i decennier för att vara tillstäde vid din sista färd.
- Säg bara, Per. Säg. Du sjöman Per.