Jan var på besök i en annan stad, hos vänner. Efter ett tag bara började det hela om igen. De han var på besök hos, låt oss kalla dem fru A och herr B, började utbyta blickar, som i samförstånd och som skulle se så omärkligt ut. Nog för att göra en och annan paranoid och börja tänka på en bok som '1984'. Jan kände sig allt mindre välkommen vartefter dagarna gick. Så även om det till det yttre verkade som helt normalt föreföll det som om vissa mått och steg togs mot honom personligen. Så där långsamt och krypande, som i en film om skräck. Även om det var sommar, solen sken från en nästan molnfri himmel och fåglarna stundom sjöng sin vackra konsert, så var till och med de hyggligt tysta av sig. En tisdag när fru A och herr B kom hem stod Jan ingenstans att finna. Även om han inte var bunden i en kedja, bar fotboja eller hade en gps inopererad i armen i form av ett chip, så var han helt enkelt inte hemma hos dem just då. Även hans reseffekter tycktes högst borta från deras hem vid detta tillfälle. Istället fann de ett smörgult kuvert lutat mot sockerskålen på köksbordet. Det är därför den står där. Som till för att luta just kuvert emot. Jan ville helt enkelt inte vara där när de kom hem den dagen, utan föredrog att säga det han hade på hjärtat via skrift. Fru B tog kuvertet med vänster hand sedan de bägge, en i taget, anlänt till köket där solens strålar behagade leka en smula över golv, bord och stolar. Genom ett fönster så som strategiskt placerat också. Som fastnaglade i golvet, var de en smula först där deras blickar var fästa vid ett mot sockerskålen lätt lutat knallgult kuvert. A5, mellanstorek, som det hade en otrevlig vana att komma från myndigheter när och fjärran. Efter att ha fattat brevet med vänstra handen, öppnat fliken, tagit ut och vecklat upp arket... ...ty det var bara ett enkelt hopvikt papper, taget ur deras skrivares förråd (till den stationära datorn av märket 'Ikaros') och även därför vitt som ett skrivbord. Inte, som en annars skulle kunnat tro, mahognyfärgat som ett helt annat skrivbord. Närmare bestämt den chiffonje de hade stående i ett helt annat rum, med små och stora lådor, en möjligt nerfälld yta att författa text på och liknande sysslor. Men icke då. Nej, fint skulle det vara. Där stod några rader bara, att läsa. Något i den här stilen.

"Kära du.
Eftersom ni velat att jag skulle hålla mig i schack med att ta mina mediciner, är det nu er tur. Om ni inte skulle gå med på att bli utredda och sedan ta nödvändig medicin mot ert tvångsmässiga beteende kommer ni att få lida för det. Myndigheterna har fått veta att ni bör utredas, de kommer att göra detta vare sig ni vill det eller ej. Om ni inte frivilligt går med på detta, kommer ni förstås komma att stå under observation efter att först ha en smula tvångsmedicinerats och sedan även bedömts som..."
Här avbröt sig fru A en stund, som för att torka sig symboliskt i ögonen.

Jan hörde aldrig mera av sig till dem. Så även om solen sken, det börjat bli väl varmt i tågvagnen, tåget stannat vid stoppsignal redan två timmar litet drygt innan. Jan säkert inte hade bråttom hem just då utan kunde ta litet av varje efter att ha vistats i Norrköping eller var det kanske Västerås? Svårt att veta. Att vara huvudperson i en novell kan ju inte vara alldeles lätt. Underställd en novellists nycker och vilja. Han gjorde det i alla fall det så bekvämt för sig som situationen tillät och kanske även krävde. Därför föll han också i en lätt slummer, sov sig förbi sin station och vaknade först då det var ändhållplats. Steg av tåget och sågs senast styra stegen mot stationshuset till och därmed också ut ur den här historien. Men som om han ville dröja sig kvar något ännu, lutade han sig ned samtidigt som hans ena sko lyftes mot ett av någon obestämd grön nyans målat och tunt litet räcke. Där lät sig skon och lädrets åtta hål, knytas med lugn och sans samt med en smula hjälp av den mannes båda händer med långsmala fingrar, som i yster och en smula lekfull dans även.




(Stavfel i texten skyller jag surfplattans idiotiska skrivprogram på)