Det här är tankar ur mitt hjärtas mörkaste vrå,
jag är ingen färgglad person för det mesta helt grå.
Och jag saknar en röd tråd att nå,
den som visar vilken väg jag borde gå.

Jag frågar mig vad som är meningen med livet,
det är inte som att det står någonstans skrivet.

För mig är livet som en dålig omgång kortspel,
hur man än spelar så blir det alltid fel.
Så varför försöka sig på ett bra liv,
när man börjat med en sådan dålig giv?

Det sägs att man inte ska vara bitter,
men vad ska man vara när man ensam sitter?

Ibland känner jag mig lika omtyckt som ogräs eller sly,
men aldrig någonsin har jag försökt att fly.
För jag föraktar dem som sitt eget liv tar,
de flyttar bara över den smärtan dom bar.

Ingen har livets kunskap i besittning,
det är nog bara en lång väntan på kroppens förvittring.
Så varför på den frågan lägga ner mer möda?
Jag fortsätter att vara en av de levande döda.