januari 2017


Många människor har ingen navel.
Många gånger gormades det om inavel.
Jag undrar hur de lurar ögat, hur mycket de betalat för ärret.

Vid nitton års ålder hade många människor säkrat en välbesökt sida på wikipedia.

Avlära. Lägga mig raklång med skuldrorna mot trottoarkanten lika ofta som jag rättar till tröjan eller gnuggar mig i ögonen.

Avlära tiden i timmar och minuter. Lära den i hjärtslag.
Jag har ett dussin solsystem av bananflugor i vasken.

Inte orka med allt som printats i bläck och ettor och nollor och synapser och vänster och höger illustrerad hjärnhalva.

Vill inte.
Inte bygga relationer i samma rytm som anställningsintervjuer, myndighetsmöten eller tidtabeller.

Istället som
Onani
Koma
Skolkdagar
Febertimmar

Inte andas i fyrkant
Istället i
Mönster
Ickemönster
Skimmer
Ånga
Hud
Under vatten

Beslag ta den vulgärt
Andedräkten, din.

Och ingen möter någon
Jag möter vännen, dig.

Vi inser hur många lager kläder vi bär när vi för varje ord är ett plagg närmre total nakenhet.
Jag sliter mina kläder som klär mig av sig självt igen.
Aldrig, aldrig
Vid troslinningen

Med ett kletigt förlåt
Som förövrigt aldrig tycks vara en utrotningshotad art trots frekventa skottsalvor, där min ammunition är ursäkter av alla slag.
Över redan lagade knän

Badhusgolv, en gång för längesedan.
Synestesi. Subutex. Kroppskomplex.
En gång för längesedan.

*

Desperation är enda sanna måttenheten. Eller är det tålamod?
Kärlek är inget tillstånd. Sinnet håller inte ut. Äger inte förbud.
Kärlek är leran under huset jag bor i. Leran som inte underordnats sig betongens kyla.

Den
Glider dig iväg.

Du har min hjärtmuskel som en matrest mellan dina tänder. Under dina naglar. Mellan dina revben.
Skaver dig
Livnär mig.

Vet du vad som är värre än ensamheten och lidandet?
Sa jag.
Självkontroll.
Skrev jag.
(det säger jag bara för att få mig själv att må bättre)
Erkände jag.

*

Menlösheten är inget symptom.
Menlösheten är straffet i att inte lyckas övertala sig själv.
Hotet om att aldrig sluta försöka, alltså hoppet.
I vilket fall som helst tortyr.

Jag tillträder ej.
Jag vill leva i gatlyktorna, genom vinterkylan.
Det där, som alltid fascinerat människan.
Det fascineras inte av mig.
Vaccineras inte mot mig.
Ingen orkade skriva på pappret, jag fick aldrig min spruta.

Kan man vara utan iakttagelser?
Hur kan du ens undgå texturen på betongen
Hur kan du hata dina händer
Hur är det möjligt

Har du väl passerat din mors spruckna blygdläppar finns det ingen väg tillbaka.
Jag kommer inte undan.

Döden, självförvållad eller ej lämnar ingen dörr olåst.
Över räcket kan du gott tråna men Miss rättfärdiga sitt eget självmord kan lika gärna hitta ett annat tidsfördriv.

Tid är en arrogant maktmissbrukare.
Tid har massa fingeravtryck på hallspegeln.
Ryck på axlarna och skjut kungen.
Med en slangbella.
*

Livet är grovt skuldsatt. Döden är generös. I mig.

Döden kysser mig god morgon först. Ömt.
Löper sin tunga längs mina lår.
Döden stannar bussen för mig på morgonen.
Spräcker betongen på balkongen.
Påminner mig om att jag inte ätit på fyra dagar.
Väcker mig från mardrömmen om natten.
Döden är masonit och trä, oftast ek ibland björk.
Livet är flisorna i cement.
Metallbeslagen.

Döden andas in, livet andas ut
Jag håller andan
Sen andas döden ut, livet andas in


Låt de tvätta bort ditt blod från väggarna, men låt de inte se att du ler.
Undvik samtalsrum med bord. Undvik läkare med pennor.
Håll dig borta från injektioner.
Undvik speglar.
Undvik dig själv.

*

Vita lögner kallas just så för att vithet rättfärdigar mord.

Vi blir upplysta.

Monsterkropp är svart
Så svart

Bröstkorgen din är köttslamsor
Bara kött
Och jag.
En måltid, en mordplats.
Monster är
Slemmigt
Mörkt
Tänderna så vassa, så blodiga

Alltid.
Så vita. Så Vita.


*