Drömmarna börjar domna
när man sörjer omättligt
minnet och önskan att återvända.
Vi stannar yrande
och rör om det förflutna,
vi ser kärleken passera
som den gamla kvarnen
tills havets ljusblå kurva.

De gigantiska kvarnvingarna
girerar utan att medönska
och tar med sig själens klagan,
de sorgfulla sångerna,
gamla fotografierna,
vattens speglar,
regnet och de kalla kanskap,
alla skulderna att vilja leva.

Kvarnen av nobel ek
lever fortfarande
för att berätta historier om oss.
Molnen omfamnar allt
för att behålla tystnaden
och luftens händer
sluter dess ögon,
för att de inte får se
alla hemligheter
som besvärar hjärtat.

Ibland
när kärleken är genomskinligt,
vindkvarnarna tecknar glänsande ljus
och dansar mot evigheten
genom de blåaste himlar.
Andra,
är det ondas budbärare,
för att mörkret
inte kan stoppa luften.
En vind kommer med kärleken
långtifrån,
och en annan,
tar det långt bort