Hur att vara du, det är såväl en gåta, som lätt att förklara. Bara att de delar av dig som inte är inom ramen för en eller annan förklaring, ännu ligger i dunkel.

Om du längtar efter någon som jag är det ju inte konstigt. Eftersom jag tror mig veta att hade jag bara varit du. Då hade även jag längtat efter mig. I alla fall till de delar i mitt jag där jag framstår som just underbar och därför så åtråvärd och därför även värd att längta efter.

Som tur är känner du mig inte som jag gör. Det kan jag tacka en hel del utveckling för, människor samt öden jag inte skulle kunna känna till ens om jag ställt mig aldrig så frågande.människor har ju, hur märkligt det än kan verka, levt en smula före mig. Och även om det ännu finns rester av deras efterlämnade fotspår, har jag måst göra en del egna, för att i min tur som lära mig något.

Att du är någon i dig, är då visst och sant. Att du längtar efter och ibland även söker mig, är inte så konstigt. Dels är jag ju den jag är. Dels tror du, seendes på andra människor, andra ängder, det vore på något vis 'mera' eller bättre att inte vara du.

Men det är mera en längtan bort från dig själv och din möjliga tillkortakommanden än någonting annat. Det är väl bara i drömmen det går att komma bort? Att vara jag är i och för sig avundsvärt. Men mest för att du ser mina rätsidor än att veta något om avigsidor, som jag likt du, även har.