Jag har funderat på Michael hela natten och hela dagen. Undrat varför jag är så bottenlöst ledsen. Undrat vem han var, för mig. Jag har lyssnat på intervjuer och glatt mig åt (och blivt lite överraskad) att så många tänker samma som jag. Att så många har samma varma känsla. Någon sa att han aldrig fick nog av att lyssna på Michaels röst och jag håller med. Ljudet, tonläget, eftertänksamheten och dialekten gav en känsla av att vara hemma, omgärdad av mjuka kuddar och kärlek.

Jag har funderat på mans- och kvinnoroller, många beskriver Michael som maskulin, sexig och stark. Ett tag idag tänkte jag att han hade den ultimata mansrollen, en vänlig, stark, ödmjuk och ambitiös och lyssnande. Sen funderade jag ett varv till. Och nej, det är inte den ultimata mansrollen, det är den ultimata människorollen. Och som jag önskat hela mitt liv att jag hade fötts och fått växa upp som människa, istället för flicka och sen kvinna. Där någonstans ligger min djupa sorg över att han är borta. En människa har försvunnit, en människa som jag beundrat och försökt vira runt mig när rädslan för livet blivit stort. En människa som jag. Fast jag aldrig funnits.

Lyssna gärna på "Men Herre Gud!" länk finns på Mark Levengoods Fb-sida. Där kommer man nära, nära Michael.

#michaelnyqvist