Krönika: Bacillskräck

En liten betraktelse om de tunga bördor en del människor får att bära.
Är detta av en slump eller beror det på något annat?
För vissa människor är livet som en motorväg.
För andra är det rena berg och dalbanan.

Det var sommar när denna pojke kom till världen och för första gången såg livets ljus. Han växte upp i en familj med så kallat vanliga människor. Det fanns inga som helst onormala betingelser. Men redan som åttaåring började han att visa tecken på att allt inte var som det skulle.

Han ville själv diska sin tallrik och det var likadant med besticken och glaset. Det var naturligtvis lite underligt att en åttaåring var så noga med hygienen. På den tiden fanns det inte någon matbespisning, för då hade det uppstått många problem, utan barnen tog med sig mackor och annat hemifrån.

När han var i tonåren förvärrades problemen och han var tvungen att själv handla det han skulle äta. Det skulle tvättas noga och prepareras på ett visst sätt. Det var inte frågan om att bara ta en tallrik och bestick och ett glas, utan de skulle först inspekteras med stor noggrannhet. Lumpen kunde inte komma på tal, det hade aldrig gått.

Bacillskräcken blev allt värre och värre. När han hade genomfört sin inspektion och valt ut porslin, bestick och sitt glas började en ritual. Om han till exempel åt en macka så tog han smörgåsen mellan tummen och pekfingret. Han höll den i yttersta kanten och när han hade nästan ätit upp mackan slängde han sista biten. Det var nästan omöjligt för honom att gå hem till någon annan och äta, för där visste han ju inte hur porslinet var diskat.

En gång tog han "fel" bestick och upptäckte det efter måltiden. Ve och fasa! Han mådde psykiskt dåligt eftersom han var säker på att han fått i sig baciller.

När hans föräldrar dog blev han mycket ensam. Han hade svårt att klara av detta med maten, så det blev mest mackor. Bacillskräck gjorde honom riktigt handikappad.

Idag vet vi lite mer om alla fobier, men på den tiden uppfattades han som riktigt tokig. Han levde som en bohem i skogen och förkastades nästan av byborna. Ungarna var inte bättre då än vad de är idag och när han var ute gick de helt sonika in i hans hus, som aldrig var låst på den tiden, och smutsade ned hans kastruller och tallrikar eller slog sönder dem.

Han blev riktigt ledsen och skrev ett avskedsbrev till marodörerna: "Ni kan inte förstå mitt helvete, därför förlåter jag er. Jag har inte fått denna sjukdom för att jag ville det. Kanske blir det bättre dit jag kommer. Jag är helt medveten om att människor ser mig som en konstig individ. Men jag har lika mycket känslor som någon av er. Tro inte något annat."

Han visste att han inte skulle klara av att bo på ett ålderdomshem utan bara försvann. Många sa att han hade dränkt sig, men inget vet riktigt, för hans kvarlevor återfanns aldrig.

Som kuriosa kan jag berätta att vi har ungefär ett halvt kilo bakterier på kroppen. Hade vi sett dem hade det nog inte varit så aptitligt.

Bo Grapenskog