Långt bakom bergen fanns en skog med en massa djur och träd. Ja, en helt vanlig skog helt enkelt...
Eller vänta nu, helt vanlig var den inte! Precis mitt i den vanliga skogen vad det två kullar som ständigt släppte ifrån sig illaluktande gaser.

En sägen sa att det var en jätte där under jorden och det enbart var rumpan som stack upp. Det sades att gaserna egentligen var jättens fisar.

I alla fall så kallades skogen för \"Den fisande Skogen\".

I skogen fanns extra många djur, som vant sig vid lukten. De var säkra eftesom inga jägare stod ut med fislukten.

En fisig dag så föddes lilla Orvar, som var en kanin. När han hade bivit några fisna dagar äldre, började han undra vad det var som lät... \"prutt\" varje morgon och som luktade så gott!
Och eftersom ingen visste vad det var förutom \"Dumskalle-Uggla\" (som var visast i skogen, och förövrigt var stum), så började Orvar att gå.

Han gick, och gick, och gick, och gick lite till... sen gick han bara lite till, och gick lite till igen... och tillslut blev han så nödig att han gick på toaletten... och sen gick han lite till, och GICK!

Snart mötte han en tillgiven groda.
-Hej, sa han vänligt till grodan.
-Mmm, det luktar ljuvligt idag! Tycker du inte?, sa grodan och sträckte på sig.
-Mja, jag vet inte. Jag tycker det påminner om pappa när han ätit ärtsoppa.
-Ahh! Det luktar också gott!, utbrast grodan. Jaja, nu måste jag gå hem och lukta på pappa, innan jag dör av längtan! Och med de orden hoppade grodan iväg, och Orvar fortsatte sin färd.

Nu tyckte Orvar att det började lukta starkare och starkare för varje steg.
Han satte sig på en kulle i närheten, för att njuta av aromen från skogen.

-Vem är det som sitter på min högra skinka!?, bullrade en hög röst.
-Ehh.. Det är bara jag... Lilla Orvar, sa Orvar förskräckt, ty han kunde inte se vem det var som talade till honom.
- Orrrrrrrrrrvar? Vem är Orrrrrrvar?!, skrek rösten och ett ljudligt \"PRUTT\" hördes.
En fruktansvärd doft trängde in i Orvars nos, och han stönade:
-Eh... Orvar är jag. Men jag ser inte dig...
-MIG!, röt rösten. DU SITTER JU PÅ MIN RÖV!!
Orvar lyfte hastigt på gumpen och tittade under sig, men det var ingenting där... INGENTING!
-Ursäkta mig herr röst, trevade han fram. Men det enda jag sitter på är ena kullen av två gräsliga kullar.
-VA!? Påstår du att MIN vackra röv är ful!?!?
Orvar trodde inte sina öron. Han trodde att han inbillade sig, och därför skakade han på huvudet och lyssnade om rösten försvann. Det verkade den göra också. Så han satt där på kullen och luktade på gaserna, och... njöööt! Han började bli hungrig, och plötsligt såg han en saftig grässtump på kullen. Han tog en STOR tugga.....
-AAAAAAAAAAJ!, skrek rösten. Kullen började vibrera så Orvar ramlade av, och upp ur jorden kom en jättelik naken jätte.
-Nu går jag!, sa jätten och släppte den sista fisiga fisen, i den fisande skogen.


The end!

Denna vackra historia tillägnar jag mina älskade fans, I couldnt do this without you guys! Lots of love from me to you!