Ett positiv vevas, toner försvinner längs gränden, ekar mot blöt kullersten.

Teaterlokalen fylls av gestalter i svart, sorlet ökar i intensitet.

Slitna rep löper i taljor av ek och mässing. Ridån av mörkröd sammet går upp, publiken tystnar, pjäsen kan börja!

Dammigt svart scengolv, en stol, på den en ensam pojke. Snyftande och med en enda tår som långsamt finner sin väg längs kinden.
Människor passerar över golvet, lämnar spår efter sig, som av jättelika sniglar.
Publiken brister ut i gapskratt för att plötsligt tystna igen.

Pojken ler med munnen men inte med ögonen. Han ställer sig upp och säger något som ingen verkar förstå. Folk vänder sig mot varandra och börjar sedan att skratta igen.

Ljuset tänds, första akten är slut.

Ridån går åter upp, lamporna slocknar sakta, glöder som solen om kvällen.
Pojken ser ut som en vuxen man, fast det är bara en mask och tjocka kläder. Rekvisitan består av uppstoppade människor som rör på sig med hjälp av snören.

Alla ser allvarliga ut och verkar tro att det är ett drama som utspelar sig.
Men pojken vet att pjäsen är en svart komedi, där inget är som man tror.

När sedan slutnumrets applåder tystnar och ridån åter går ner, då vet han att namnet på föreställningen är livet, och att det inte finns något manus.