Du tände en gnista,
blev ett brinnande hav.
Hade fumlat i mörkret,
melankoliernas slav.

Ett troget hjärta
i kärlekens vatten.
Du skyddade det ömt,
som den käraste skatten.

Gömd för min syn,
jag bugar med tårar.
Ett säkert förvar
utan hätskhet som sårar.

Dina ärliga blå ögon
spelade kärleken ett spratt.
Trevar i dagsljus,
ser inte ett skvatt.

I dimmornas frost
där tystheten rår.
Ett avsked du bjuder
och öppnar ett sår.

Mitt hjärta du stal
som du vårdade ömt.
Förlorad i havet,
där det var gömt.