det är först när man är tillbaka
i ensamheten
som man inser och förstår vikten
av kontrasterna och allt smått
som tillsammans gör upp den verkligheten
man står med ena foten i
den andra man sen länge gått ifrån
sorgen som springer iväg längs med den vägen
som leder bort från mig och dig
du, jag, oss och vår sort
älskandes vackert i gråskalor och färgsprakande paletter
minnen och framtidsdrömmar
dina och mina fästa
i samtidssömmar