Det finns ingen psykvård. Det är bara ett upprätthållande av en redan förstörd situation. För mig finns det, efter femton år som sjuk, inte längre någon möjlighet att jag ska bli frisk. Det vet jag. Läkarna håller inte med direkt, för de vet fortfarande inte vad som är fel på mig, men det känns som att de aldrig har försökt överhuvudtaget. Jag är trött på att tjata om mina depressioner, vanföreställningar, hallucinationer och ångestattacker. Jag är trött på att försöka förklara varför det är viktigt för mig att svälta och ta sönder min egen kropp. Jag behöver styra det enda jag kan styra och jag får ingen hjälp. Inga mediciner och inget stöd. Ingen sjukpenning och ingen läkarvård. Jag är rädd hela tiden, men jag vet att jag inte har någon möjlighet att bli bra så jag har slutat skynda på situationen. Jag har gett upp på mitt eget liv och det är det enda liv jag har. Ändå har ni knäckt mig. Jag är redan död på insidan. Jag orkar inte förvänta mig att den förändring ni säger ska komma verkligen ska komma. Jag tror verkligen inte på att jag någonsin kommer att kunna bli frisk och det är en tanke jag lagt mig tillrätta med för längesedan. När jag sedan dör på grund av att jag inte klarat av att bota mig själv på egen hand, kan min familj bara se framemot några minuters uppmärksamhet i kvällstidningarna, där det kommer att skrivas om hur orättvis och kass psykvården är i Sverige. Och att så många mår dåligt och att man måste göra något åt det NU. Det ska alltid göras något åt det nu, men vi vet alla att det aldrig görs något. Det är en tyst överenskommelse. Vi låtsas lite till så kanske, kanske vi kan få människor att tro att vi egentligen är goda människor. Vi låtsas att vi bryr oss om de ungdomar som skär sönder sina armar och så låtsas vi bry oss om att de utvecklar psykoser, inte klarar av att ta hand om sig själva och till slut begår självmord. Vi låtsas bry oss om dem. Varför skulle vi annars prata men ingenting göra? Det finns ingen mening med det om det inte är bara för att roa oss själva. Och det gör vi. Det blir några feta rubriker och så några till som dör, men ingenting händer förutom då att vi konstaterar att vi lever i ett land där alla förr eller senare kommer att bli offer. Vi kanske blir galna, men ingen bryr sig. Det vet vi redan. Det finns ingen psykvård i Sverige länge. Det är bara ett upprätthållande av en redan ohållbar situation.