I ett och ett halvt år har jag varit sjukskriven för anorexi/bulimi, misstänkt bipolär störning med psykotiska inslag och självskadebeteende. Det har inte på något sätt varit en trevlig period. Min situation har varit olidlig. Jag har kämpat för att få vård i snart en evighet och först nu börjar det gå lite framåt, på så sätt att jag numera får mediciner (Fluoxetin, Abilify och snart även Lithium samt Propavan och Stesolid vid behov) och det är jag väldigt nöjd med.

Men när man är sjukskriven är det ju meningen att man ska bli frisk och förr eller senare ta sig ut i arbetslivet igen. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Jag skulle oerhört gärna arbeta, men är fortfarande för sjuk för att klara av ett riktigt jobb. Jag vill minst av allt att det ska pågå som det gör nu. Jag har ingen som helst sysselsättning, trots att jag bett om att få börja en universitetskurs på kanske fem eller tio poäng per termin. Jag har även bett om att kanske få praktisera i någon affär, bara för att sakta men säkert komma tillbaka till ett normalt liv igen. Men där blir det blankt nej.

Om man är sjukskriven får man inte ens försöka ta sig tillbaka till livet igen. Om jag praktiserar någonstans, ens gratis, riskerar jag att bli av med sjukpenning och socialbidrag. Jag förstår er som tänker att är man frisk ska man ju arbeta och inte leva på bidrag och det håller jag med om, men det finns en period mellan att vara dödssjuk och arbetsför. Den perioden borde man kunna använda för att förbereda sig inför arbetslivet. Jag kan inte förstå hur systemet fungerar, när man inte har rätt till att försöka göra sitt bästa för att få det bättre. Det skulle ju spara pengar åt alla.

Nu sitter jag mest hemma hela dagarna. Idag har jag tittat på två ring-in-och-vinn-program utan att ens försöka vara med och tävla. Det är inte meningen att man ska behöva tillbringa sina dagar med att enbart vila och inte använda sin hjärna till någonting. Jag är rädd för att jag till slut bara kommer att bli ett övermedicinerat manodepressivt kolli. Jag vill inte gnälla för jag vet att det är många som är i en betydligt värre situation, men är det inte meningen att man som sjuk ska få någon form av rehabilitering? Det får man ju inom fångvården.