Jag lovar och lovar och lovar att aldrig göra såhär mot mig själv igen. Imorgon ska jag bli en ny person. Jag ska aldrig mer plåga min kropp som jag gjort idag. Aldrig mer.

Jag var bara nio år när jag kom på hur man gjorde. Jag kände mig som ett geni. Tänk att kunna lura alla andra att man verkligen äter och sedan sätta fingrarna i halsen och skratta tyst bakom deras ryggar, samtidigt som man är livrädd för att någon ska komma på det man gör. Jag hade svårt att kräkas till en början. Det gjorde ont och skammen över att inte få upp allt jag ätit, vägde betydligt tyngre än skammen över att dölja mitt sjuka beteende för min familj. Det var inte lätt att vara större och klumpigare än alla mina klasskamrater och samtidigt få höra av skolsyster att jag borde tänka på att inte äta så mycket. Jag trodde trots allt att de vuxna var på min sida när det gällde mobbing. Man ska inte reta någon bara för att den sticker ut på något sätt. Det ska man inte. Trodde jag.

Till en början kunde jag inte direkt det där med kaloriräkning. Jag visste att det var okej att äta frukt och grönsaker och min moster hade pratat om fasta och att hon gått ned sex kilo på en vecka. Det tyckte jag lät alldeles underbart och frågade min mamma om jag kunde få fasta i en vecka. Hon blev arg på sin syster för att jag hade fått griller satta i mitt huvud. Ett halvår efteråt satte hon mig dock, på inrådan av min skolsyster, på en diet där jag skulle äta ett äpple till mellanmål efter skolan och dessutom ut och springa efter det. Det gjorde mig inte så mycket. Jag ville ju bli lika nätt som Ann-Sofi och Sophia, men känslan av att få min kropp kontrollerad utifrån störde mig fruktansvärt. Jag ville kontrollera min kropp själv. Den var min, bara min, intalade jag mig själv. Det var den inte, fick jag veta. Jag var inte vuxen och skulle kontrolleras utifrån.

När jag var fjorton år kom min bror på mig med att kräkas i handfatet. Inte så att han såg mig, men det luktade galla på toaletten efteråt och några veckor senare avslöjade min mor att jag kräkts upp en semla på toaletten på övervåningen. Egentligen hade jag väl börjat få allvarliga anorektiska tendenser vid den tiden i och med att jag låtsades att jag ätit middag genom att spola ned en ansenlig portion i toalettstolen och kräkas upp all mat jag var tvungen att äta för att bli socialt accepterad. Om det var fika på gång och jag tackade nej, fick jag höra kommentarer som ”Har du börjat få anorexi, så mager som du har blivit” eller ”Men herregud, här har man bakat hela dagen och får inte ens ett tack för det”. Det var enklare att äta och kräkas upp det efteråt istället. Jag ville inte göra någon ledsen. Jag ville inte bråka, bara vara ifred. Jag har dock aldrig sett ett så sårat ansiktsuttryck som det min mor hade när hon kom på mig med att kräkas upp det hon bakat. Hon var arg och skrek. Jag tror inte att hon var särskilt oroad egentligen. Hon pratade om hur mycket maten kostade. Det är slöseri med mat att kräkas upp det man ätit. Tänk på dem som svälter.

För länge sedan hade jag lärt mig kräkas utan att det hördes, men problemet var att mina familjemedlemmar och vänner hade börjat vakta mig som om jag vore livegen. Min klasskamrater gick till skolsystern för att anmäla att jag aldrig åt lunch och att de trodde att jag hade anorexi. Jag var inte tillräckligt smal för att ha anorexi, sa skolsystern när jag blivit kallad dit. När jag varit där förra gången vägde jag 52 kilo och nu vägde jag 54. Mina föräldrar kontrollerade mig och jag började träna mer för att bli av med det jag inte kunde kräkas upp. Direkt från skolan ut i spåret. Jag sprang tre timmar eller tills jag blev för trött för att kunna gå rakt. När jag var hemma kunde jag ta en macka för syns skull, men jag hade utvecklat en ny metod för att inte bli avslöjad. Jag kräktes i plastbunkar som jag gömde på mitt rum tills alla andra hade gått och lagt sig. Då kunde jag tömma och diska ur dem. Varje dag tänkte jag att jag skulle börja ett nytt liv nästa dag. Jag skulle äta bra och sluta kräkas. Problemet var bara att kräkreflexen blivit så stark att min kropp var mer van att få upp maten efteråt än behålla den. Jag kräktes fast jag inte ville. Rädslan för att äta bland folk eller gå på restaurang var överhängande. Jag tackade nej till inbjudan till fester där middag skulle ingå eftersom jag visste att jag aldrig skulle klara av det. Mat blev en fobi. Jag var rädd för att äta och när jag försökte kunde jag ändå bara tugga och spotta ut det igen.

När jag var arton flyttade jag hemifrån. Jag skulle kunna kontrollera mitt liv själv, helt och hållet, tänkte jag då. Det var väldigt roligt till en början och jag lagade mat som jag tyckte om och lyckades äta den varannan gång ungefär. Utan att kräkas. Sedan drabbades jag av en mindre depression och orsaken var, misstänkte jag, att jag var för fet. Jag vägde ungefär 58 kilo till mina 173 cm och var smalast i hela min bekantskapskrets, men jag kunde inte känna revbenen på det sätt som jag borde kunna känna dem. Det var för mycket kött i vägen. Jag vill kunna känna mina ben. Jag vill kunna känna att min kropp är ren från allt. Jag ville rena mig själv inifrån; alla mörka tankar försvinner i glädjen över att ha gått ned ett kilo och alla gamla minnen känns borta, på längre avstånd än någonsin förut.

Jag började leva i en dimma igen. Svart kaffe, cigaretter och sockerfria drycker av olika slag. Efter en månad utan fast föda börjar magen sätta emot allt förstås. Jag kräktes av en kopp grönt te och svimmade i duschen varje morgon, men jag vägde under 45 kilo och det var en sanning som jag kunde hålla mig fast vid.

En dag försökte jag äta igen eftersom jag hade insett att jag måste börja äta någon gång. Främst för att jag frös så förbannat och för att det snart var jul och jag måste åka hem. Man kan inte vara mager och inte äta när man är hemma. Då kan man inte skylla på stress på ett lyckat sätt. Jag skulle börja äta igen och jag köpte mat för första gången på länge.

Men det gick inte. Varje gång jag åt vändes hela min kropp ut och in i smärta och jag var tvungen att kräkas. Jag behövde aldrig sätta fingrarna i halsen. Det var ett uppriktigt illamående. Jag hatade mig själv för att jag inte lyckades vara en normal människa och jag funderade ofta på att ätandet i sig var en enda stor lögn. Det var bara en illusion. Det kunde inte vara sant att det skulle behöva vara på det sättet; att man skulle behöva må så jävla dåligt hela tiden. Varm mat hade strukits från min lista för länge sedan. Det jag inte kunde få i mig var något så lätt som frukt och grönsaker.

Min hjärna slog slint. Jag köpte sådant jag såg att andra människor kunde äta och gjorde mitt bästa för att bara få upp det igen. Jag har spolat ned tiotusentals kronor i toaletter världen över. Jag sökte hjälp och på Enheten för ätstörningar fick jag höra att det var bättre att vara bulimiker än anorektiker, eftersom kroppen fick i sig lite näring i alla fall. Jag tyckte inte att det var bättre. Jag mådde jävligare än jag gjort någonsin tidigare. Det var inte bättre att kollapsa framför teven efter sju timmars matnoja bara för att vakna upp uttorkad och fullständigt miserabel. Och vari låg näringen? Jag kräktes ju tills det blev grönt. Och gruppterapin var bara till för att få mig att förstå att jag inte var smalast av alla. Linda vägde bara 36 kilo. Linda var renare än jag någonsin skulle bli. Hon såg för djävlig ut, men hon hade vunnit.

Men jag lovar. Aldrig mer.