Sjukdomarna avlöser varandra. Vi har upplevt alla sätt som är möjliga för att ta sönder oss själva. Det är som en epidemi och ingen verkar veta vad det beror på. I femton år har jag varit drabbad av grava ätstörningar från och till och under de perioder som ätstörningarna varit frånvarande, har mitt missnöje och min frustration istället tagit sig i uttryck genom självskärande, narkotika- och alkoholmissbruk, destruktivt sexliv eller bara allmän nästintill dödande depression. Jag bytte ut min anorexi och bulimi mot att istället få frustrerade attacker där jag omedvetet skadar mig själv väldigt illa utan att förstå varför. Har blivit hämtade av polis eller ambulans flera gånger bara under det senaste året. Jag går i terapi och det diskuteras om jag är schizofren eller manodepressiv och alla läkare och terapeuter gräver ständigt efter ett trauma som inte finns. Jag är utled på att göra dem besvikna. Jag vet inte varför jag är såhär och vad man ska göra åt det.

Skarorna av skadade unga människor blir bara större och större. Det är som ett virus att hata sig själv och att traumatisera sig själv för en utväg. Det hjälper inte att man försöker ”skärpa till sig”, man fortsätter lida och får ångesten inte ta sig i uttryck så blir smällarna bara värre när de till slut kommer. Det är en sjukdom jag har, det är jag övertygad om, men den har än så länge inget namn. Många människor jag träffat har varit i nästan exakt samma situation; förvirrade, utan ordentlig diagnos och allmänt frustrerade för att de inte får någon hjälp eller ens förståelse för vad det är som håller på att hända med dem, med oss. Vi vill bara ha ett namn på sjukdomen för att vi ska bli erkända som människor med ett fysiskt eller psykiskt problem, inte att vi själva medvetet gör oss till för att få uppmärksamhet. Vem som helst kan förstå att det finns sundare sätt att få uppmärksamhet. Vi förstår. Vi kan bara inte göra något åt det vi är och det är fruktansvärt.

Människor är rädda för mig. Min pojkvän, min syster och alla vänner jag har haft. Människor är inte bekväma i min närhet. Jag skrämmer dem och det är bara genom att försöka vara så bra, så god jag kan, för något annat minns jag inte. Jag är rädd för att lära känna nya personer eftersom jag vet att jag i ett okontrollerat ögonblick kommer att skrämma dem eller såra dem på något sätt. Jag är ständigt livrädd för att någon ska komma fram till mig eller någon jag älskar med information om hemska saker jag gjort. Ingen förstår att jag inte vet någonting om vad som händer när jag kopplas bort. De vänder sig till mig för en ursäkt eller en förklaring och jag försöker ge dem det men ofta vet jag inte vad jag ska säga, vad jag ska skylla på. Jag skäms så oerhört. Jag vill inte behöva höra om hur dålig jag är. Jag vill inte bygga upp mitt liv för att jag i ett okontrollerat ögonblick ska rasera allt. Det finns människor som vill mörda mig och jag vet inte varför, men jag antar att det finns en orsak. Om jag ens är en tiondel av vad folk säger att jag är så vill jag inte leva längre. Det är svårt att vara splittrad. Det är svårt att vara två. Jag förstår att ni är rädda för mig. Jag är rädd för mig själv.

Jag är långt ifrån den enda som har det såhär, eller som i alla fall är i en liknande situation. Jag ser hela tiden allt fler, särskilt unga kvinnor, som mår så fruktansvärt dåligt. En släng av anorexi och självskärande är inte längre något som folk höjer på ögonbrynen över. Vi har helt enkelt blivit vana vid att en grupp människor ständigt är självdestruktiva och lever på vansinnets gräns. Det är fruktansvärt. Människor tar det som att det vore en modefluga, men jag svär på att det inte är för uppmärksamhet som jag sätter mig i situationer där jag krossar revbenen, vaknar upp blodig i en polisbil eller i ett psykosliknande tillstånd råkar hugga mig så hårt i armarna att jag troligtvis har handikappat mig själv för livet. Det ger mig ingen tröst eller tillfällig lindring. Det är tyvärr ofta det enda sätt jag kan reagera överhuvudtaget. Min enda utväg. Och ingen kämpar för oss. Ingen försöker ta reda på vad som är fel. Ibland tror jag att det är ett virus som drabbat oss. Det kanske har med Tjernobyl eller växthuseffekten att göra.

Jag vet inte. Jag vet bara att någon måste lösa det här. Vi skriker efter hjälp och det tar inte slut i och med puberteten. För mig har det pågått i femton år och det verkar bara bli värre. Det går inte över. Ni måste hjälpa oss. Vi ber er. Jag orkar inte vara rädd för mig själv längre.

Med vänliga hälsningar
Sara-Magdalena Kostenniemi