Tillvaron kantas av intryck av allt och alla. Det leder till en form av förvirring. Jag kan inte drömma, jag kan inte längre se. Det finns ingen förklaring på allt jag känner och allt jag tillåter andra att känna. Det är märkligt, men på ett sätt finns det ingen morgondag. Jag känner min hud mot det kalla elementet och ibland tror jag att jag glömt vilken årstid det är i världen utanför. Det duggar. Jag vågar inte se efter ordentligt. Vem som helst kan se mig. Vem som helst kan se att jag är jag. När jag ser på mina händer önskar jag innerligt att de ska förvandlas till tassar och jag gläds ivrigt åt den päls som börjat växa över mina armar och mina lår. Jag älskar hur den döljer mitt skinn; hur min päls blir till. Jag gläds så åt att jag slutligen håller på att förvandlas till ett djur. Mina tänder slits ned men jag hoppas att det är för att de sakta men säkert håller på att formas om till sylvassa gulvita gaddar. Det ska kännas naturligt när man dödar. Först då vet jag att det är på riktigt. Räddningen kan vara nära. Hoppet är det sista som dör men hoppet är ofta det som dödar. Man klarar bara av att misslyckas ett visst antal gånger, sedan finns det ingen återvändo. Allt blir bara svart och allt fortsätter skina med sin frånvaro. Frånvaro av ljus i min hud i mina ögon i mina glittrande ord. Jag blir stum och jag blir lugn och jag fortsätter komma ihåg att den dagen jag dog fanns det ingen annan väg ut. Jag har slutat döma mig själv för att jag gjorde valet. När man vill kvävas är det det enda man är skyldig till att göra. Man kan aldrig välja något annat.

Tusentals ansikten ler mot mig, skrattar och gråter och jag fastnar för vissa få. De glittrar som inga andra, men jag tvättas ständigt med uppfattningen om att det inte är verkligheten och att jag ska sluta tro på det jag ser. Jag får inte drömma hur länge som helst. Världen fortsätter väcka mig, men jag vägrar. Låt mig sova. Det finns ingen styrka inuti. Min kropp har fortsatt förvittra som gammal död i gammal jord. Låt mig torka tills jag är uppäten av tusentals små liv, låt mig leva i mina egna världar. Jag vill leva i en värld där allt är vackert, där blått är blått och grönt är grönt. Jag känner paniken stiga upp inom mig. Jag fortsätter söka efter en liten vrå där jag kan få sova vidare, kvävas vidare och låta mina drömmar slutas upp i det svarta hål jag alltid drömt om att skulle finnas tillgängligt även utanför den värld jag kämpade så hårt för att få lämna.